lördag 7 januari 2017

Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".1 På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:
    Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.
Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.2 Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.

torsdag 5 januari 2017

Derek Parfit 1942-2017

En av vår tids främsta filosofer har lämnat oss. Derek Parfit gick bort i måndags, 74 år gammal. Mig påverkade han allra mest genom sin underbara bok Reasons and Persons. Den originella och kontraintuitiva men antagligen korrekta syn på personlig identitet som han där formulerar ligger till grund såväl för mina teoretiska resonemang om teleportering här på bloggen för några år sedan som för mitt praktiska beslut att inte teckna mig för kryonikbehandling. Några mer allmänna ord om Parfit skrev jag i samband med att han tilldelats 2014 års Rolf Schock-pris i logik och filosofi.

Hur illa är det då att Parfit gått ur tiden? För oss andra är det väldigt sorgligt. Själv tog han, med stöd i sin syn på personlig identitet, tanken om sin egen död ganska lugnt, i följande intervjusvar för några år sedan.
    I know that, after a few more years, I shall not exist. That fact can seem very disturbing. But, on my view, it can be redescribed. It is the fact that, after a certain time, none of the experiences that occur will be connected in certain ways to my present experiences. That does not seem so bad. In that redescription, my death seems to disappear.
Ett längre Parfit-citat som utvecklar denna tankegång ytterligare finns i Dylan Matthews minnestext i Vox, rubricerad "The whole philosophy community is mourning Derek Parfit. Here's why he mattered" - en text som även i övrigt är ytterst läsvärd.

söndag 1 januari 2017

Maybe it isn't going to be so bad

This will not be my typical blog post about the American President-elect Donald Trump. I will not fall into my usual alarmist litany about what his presidency may bring about. I will not say a word about any dangerous personality disorders of his, or about his infamous December 22 nuclear tweet...

...or about his follow-up complaint that some news coverage had left out the second half of the tweet (here Trump appeared oblivious to the fact that the second half only made matters worse, by grotesquely suggeesting that leadership in nuclear disarmament is the responsibility of all countries except the United States). No, you will hear no such doom and gloom from me today. Instead, in a more cheerful spirit, I will say this about his upcoming presidency:
    Maybe it isn't going to be so bad.
Which, incidentally, is also the caption of the following cartoon in The New Yorker last month:

lördag 31 december 2016

Skönlitterära böcker jag läst 2016

Jag skulle helst vilja läsa betydligt mer skönlitteratur än vad jag tagit mig tid till på senare år. Några skönlitterära böcker har det i alla fall blivit under 2016, och här kommer en lista över dem (eftersom jag inte för bok(!) över böckerna jag läser kan det dock hända att någon eller några som jag läst under året fallit mig ur minnet och inte kommit med på listan), inklusive telegrafiska omdömen och betyg på den gängse femgradiga skalan.

Betyg 5:

Erlend Loe: Muleum. När jag någon månad tidigare läste Sarah Bakewells lättsamma introduktion till existentialismen tänkte jag att det nog är en filosofisk inriktning som bättre uttrycks i skönlitterär form än med regelrätt analys. Erlend Loe, som är en av mina favoritförfattare, känns som en samtida skönlitterär existentialist, något som Muleum exemplifierar fint. Boken är en av hans bästa, och den har drag av Catcher in the Rye - vilket är bland det bästa beröm som jag kan ge en roman. Ett extra plus i kanten för att den gick så oväntat lätt att läsa på norska.

John Williams: Stoner. En finstämd skildring av ett liv som universitetslärare i den amerikanska södern under 1900-talets första hälft - ett liv som ständigt kantas av motgångar men som ändå på något vis, när vi når fram till dess slut, känns stort och vackert.

Robert Heinlein: Have Space Suit - Will Travel. Något annat än högsta betyg åt denna ungdomskärlek (som jag nu läste för femte gången) vore givetvis ett svek.

Betyg 4:

Therese Bohman: Den andra kvinnan. Denna skildring av ensamhet, klasstillhörighet och det undanskuffade livet som älskarinna åt en gift man känns väldigt sann.

Donna Tartt: The Goldfinch. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New York.

Philip Roth: American Pastoral. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New Jersey.

Betyg 3:

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Den här boken gör anspråk på att sanningsenligt återge ett faktiskt samtida händelseförlopp, och det är därför tvivelaktigt om boken platsat på denna lista, men jag tar med den ändå eftersom dess dramaturgi väldigt mycket är romanens. Suhonen skildrar Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare, och lyckas med att ge både ett nyanserat porträtt av Juholt (vilket får mig att nästan skämmas en smula över en raljant bloggpost jag skrev i oktober 2011) och en skakande bild av partiets interna och i många fall mycket fula maktstrider.

Therese Bohman: Aftonland. Här behandlar Bohman teman liknande dem i Den andra kvinnan, men i akademisk miljö. Boken är klart läsvärd, men jag föreställer mig att den hade vunnit på om hon inte forcerat handlingen så hårt utan istället stannat upp lite mer i person- och atmosfärsskildringar.

Arkadij och Boris Strugatskij: Definitivt kanske. Det här känns som science fiction av gammalt gott sovjetiskt märke.

Betyg 2:

Lena Ackebo: Världens vackraste man. Som serietecknare har Ackebo under decennier hört till mina favoriter, men i romanform funkar hennes berättande inte lika bra. Hennes frikostighet med detaljer, som passar så bra i serierutan, gör att romanen helt enkelt blir för tjock i förhållande till dess innehåll.

Charles Yu: How to Live Safely in a Science Fictional Universe. Författaren frossar i fyndiga tidsreseparadoxer, men med en flåsighet som man snart blir lite trött på.

Betyg 1:

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig. Om denna bok kommit till som hämnd eller som ett slags självterapi kan jag inte säga säkert, men för mig blir den skruvade dialogen varken stor litteratur eller ens hygglig underhållning.

Betyg 0:

Rocky Flintstone: Belinda Blinked. Den här boken är så bottenlöst dålig att den inte rimligtvis kan placeras inom någon anständig betygsskala, och jag går därför utanför skalan och ger den betyget 0. Jag har inte bokstavligen läst den, men väl hört den i sin helhet, i uppläsning (och obamhärtigt noggrann dissekering) i podden My Dad Wrote a Porno, vilken blir intressant inte genom boken i sig, utan genom (den av allt att döma sanna) ramhandlingen och den moraliska frågeställning som den väcker: hur långt är det egentligen OK för en vuxen man att gå i sin reaktion på traumat att hans pappa plöstligt börjat skämma ut sig genom att skriva och ge ut usel porr?

tisdag 27 december 2016

Amazing Obama

Mannen som framträder i nedanstående video1 är USA:s president, och kommer så att vara fram till den 20 januari, varefter... jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin tidigare saknat en avgången politiker eller annan ledare.

Fotnot

1) Videon är från begravningen av delstatspolitikern och pastorn Clementa Pinckney, som dödades vid en masskjutning i Charleston, South Carolina, den 17 juni 2015.

fredag 23 december 2016

Lilla julafton

Imorgon är det julafton. För alla er som ännu inte köpt någon julklapp åt mig och finner att saken försvåras av att jag inte publicerat några önskelistor presenterar jag härmed, som en liten hint,1 följande vackra tidskriftsomslag av tecknaren Tom Gauld:

Fotnot

1) Skojar bara - inte skall ni ge mig några böcker eller andra julklappar! Lägg istället pengarna på ett bidrag till exempelvis UNHCR eller något på GiveWells lista.

onsdag 14 december 2016

Diskussioner i Sigtuna om medvetande, artificiell intelligens och transhumanism

Den 5 oktober i år medverkade jag i två paneldiskussioner på en konferens i Sigtuna arrangerad av nätverket Cusanus; se de båda videofilmerna nedan. Den första av dessa bar rubriken "Medvetandet, artificiell intelligens och människosyn". Mina medpanelister i den diskussionen var Carl Reinhold Bråkenhielm och Åsa Wikforss, vilket betyder att panelen hade exakt samma sammansättning som vid ett möte i Stockholm med Katharinastiftelsen vars videoupptagning jag anslagit i en tidigare bloggpost. Ämnet för diskussionen i Sigtuna överlappar med det i Stockholm, men det kom ändå att få en ganska annorlunda inriktning tack vare vårt fokus på frågan om huruvida maskiner kan ha medvetande.

Den andra paneldiskussionen i Sigtuna rubricerades "Transhumanism - tekniken som frälsningsväg?" och här hade jag nöjet att diskutera med Eva-Lotta Grantén och Anders Sandberg.