torsdag 8 december 2016

Om den nya forskningspropositionen

Regeringens nya forskningsproposition, kallad Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som presenterades i förra veckan, är inte alls bra, med dess ensidiga fokus på innovation och industrisamverkan. I Svenska Dagbladet idag sätter nio företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien - inklusive yours truly - ned foten, och förklarar under rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?" vad som är fel med regeringens förslag. Så här inleder vi vår debattartikel:
    Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143. Så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

    Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

    I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

    Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, det vill säga kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

    Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Läs hela artikeln här!

söndag 4 december 2016

Konsten, journalistiken och vetenskapen är alla viktiga, men...

Fy satan. Den centrala våldtäktsscenen i filmen Sista tangon i Paris från 1972 var verklig: den då 19-åriga huvudrollsinnehaverskan Maria Schneider hade inte givit sitt samtycke för scenen, och blev utsatt för ett autentiskt övergrepp av den 48-årige Marlon Brando. Nyheten om hur filmens regissör Bernando Bertolucci avslöjar detta sprids idag över världen. Han bebrättar hur han och Brando kom överens om att överrumpla Schneider med sexövergreppet, för att på så vis få en maximalt realistisk reaktion från henne.

Bertolucci förklarar att han känner skuld över det inträffade, men att han inte ångrar det, eftersom konsten behöver vara fri. Jag är inte kompetent att ta ställning till om konsten blir som allra bäst då den inte begränsas av hänsyn till exempelvis människors rätt att slippa bli våldtagna, men även om vi för resonemangets skull accepterar att så skulle vara fallet, så kan jag inte acceptera Bertoluccis försvar av hans och Brandos agerande, ty...
    konsten är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.
Skam över Bertolucci, och skam över Marlon Brandos minne! Jag kommer aldrig mer att se någon film av eller med någon av dem, och jag kommer aldrig mer att kunna se deras namn utan att reagera med vämjelse och vrede.

*

Inom journalistiken finns det av Erik Fichtelius myntade begreppet konsekvensneutralitet, som med dennes egna ord går ut på att "nyheter som är sanna och relevanta ska publiceras utan hänsyn till konsekvensen i meningen vem som gynnas eller drabbas av nyheten". Detta är ett urbrett ideal bland nyhetsjournalister, och jag tror att det ligger mer än ett korn av sanning i tanken att journalistiken - i betydelsen högkvalitativ förmedling av sanna och relevanta nyheter - riskerar att både ta skada och förlora i trovärdighet då allehanda nyttoöverväganden får lov att avgöra vilka nyheter som skall förmedlas. Likväl ansluter jag mig inte till konsekvensneutralitetsidealet, ty...
    journalistiken är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.

*

Jag är sedan 20-årsåldern starkt påverkad av den ungersk-svenske cancerforskaren och författaren Georg Kleins syn på vetenskap. Frågan om vilka omständigheter som fungerar som grogrund till god forskning återkommer han ofta till, och exempelvis i Korpens blick från 1998 framhåller han att forskarens kreativitet fungerar fullt ut enbart när denne har sökandet efter sanningen för ögonen och inget annat, och att hen därför bör isolera sig från funderingar om forskningens nyttoaspekter och samhälleliga konsekvenser. Retoriskt utbrister han i ett par jämförelser:
    Kräver man av en slaktare att han skall fundera över köttätandets etiska berättigande medan han utför sitt yrkesarbete? Och hur ofta grubblar flygvärdinnor över bullerskador eller luftföroreningar som orsakas av flygtrafiken?
Jag tror det ligger en del i Kleins tankar (som är mycket populära inom vetenskapssamhället) om hur förutsättningarna för vetenskapliga framsteg är bäst då forskningen inte kontamineras av nyttoöverväganden, men på senare år har jag likväl kommit att distansera mig från hans maning till isolering från sådana. Jag anser att alla människor - forskare lika väl som slaktare, flygvärdinnor, konstnärer och journalister - är skyldiga att beakta konsekvenserna av sina handlingar och låta dessa bli vägledande för vad de gör. Och Kleins maning blir därmed oacceptabel, ty...
    vetenskapen är viktig, men inte så viktig att den övertrumfar allt annat.
Denna iaktagelse ställs på sin spets i och med observationen att vetenskapliga framsteg kan (och troligtvis kommer att) få omfattande konsekvenser för hela mänskligheten, inte alltid nödvändigtvis till det bättre, utan också till det sämre, vilket om det vill sig illa kan innebära vår undergång. I min bok Here Be Dragons utvecklar och konkretiserar jag denna tankegång, och manar till framsynthet, för att vi på så vis skall maximera chanserna att skörda vetenskapens godaste frukter samtidigt som vi undviker de värsta rikerna. Bland forskarkollegor upplever jag dock ofta ett motstånd mot detta, som tar sig uttryck i en benägenhet att inte vilja se moraliska överväganden som relevanta för den egna verksamheten; för detta söker man ofta stöd i den bristfälliga kleinska tankegången. Det är hög tid för dessa kollegor att lyfta huvudet ur sanden och tänka om!

tisdag 29 november 2016

Aktivitetsbaserad arbetsplats

Malmö högskola lär befinna sig i regeringens pipeline för upphöjelse till universitet, men jag känner mig uppriktigt sagt tveksam till om de i praktiken rör sig i rätt riktning. Det fall av gravt bristande kvalitetskontroll i samband med en dsiputation som jag uppmärksammade häromåret kan möjligen överses med som ett enstaka olycksfall i arbetet. Värre är det med deras hantering av lokalfrågor, och då i synnerhet hur 500 av lärosätets anställda (mestadels lärare och forskare) förpassats till kontorslandskap. Och inte vad för slags kontorslandskap som helst, utan det som går under den trendkäcka benämningen aktivitetsbaserad arbetsplats.

Idén är att de anställda inte längre har egna kontorsplatser, utan har att välja en ledig sådan vid ankomsten till arbetsplatsen på morgonen. Om jag förstått det hela rätt så syftar ordet aktivitetsbaserad på att det därmed går att ta hänsyn till vilken aktivitet man under dagen avser ägna sig åt, när man väljer kontorsplats. Om jag avser fila på en artikel kanske jag vill sitta nära fönstren åt söder, och om jag istället avser rätta tentor kanske jag vill sitta på ett mer undanskymt ställe - eller vad för slags överväganden det nu kan vara frågan om. Sydsvenskan rapporterade häromdagen om saken, och meddelar att en ökad andel av personalen väljer att arbeta hemma istället. "Det här huset tycks vara gjort för att vi forskare ska känna oss utbytbara", säger en av de anställda i artikeln.

Detta är (och nu tillåter jag mig ett understatement) knappast idealiskt för ett lärosäte som aspirerar på att kalla sig universitet, ty en stor del av vad som gör ett universitet till ett universitet är lärarnas och forskarnas fysiska närvaro. En annan sak som karaktäriserar den akademiska miljö som gör ett universitet är enligt min mening (och nu tar jag risken att framstå som den 1900-talsmänniska jag faktiskt är) förekomsten av böcker. Många böcker, bokhyllor dignande av böcker! Vilket dock i stora drag tillintetgörs på en aktivitetsbaserad arbetsplats. I detta sammanhang vill jag återge en anekdot som min gode vän Björn Johnson, docent vid Malmö högskola, berättat. I samband med en omflyttning några år före lanseringen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen fick han tillfälle att växla några ord med den Birgitta Wickman, lärosätets fastighetschef, som kommer till tals i de ovan länkade artiklarna i Universitetsläraren och Sydsvenskan. Så här berättar Björn:
    Jag och ett gäng andra forskare hade flyttat in i trånga fyramannarum, dekanen och [Wickman] gick runt och skulle kolla hur vi trivdes. "Inte alls", sa jag, "det funkar inte att sitta så här, utan bokhyllor". Jag pekade på alla de lådor som stod bakom min arbetsplats. "Men vad har du i lådorna - inte använder du väl alla de där böckerna?" undrade Wickman, och föreslog att jag skulle slänga mina 17 lådor böcker, med motiveringen att "lagringsutrymme är dyrt" och att jag "kunde köpa om de jag eventuellt skulle behöva igen". Jag blev helt paff, och dekanen [...] såg ut som hon skulle sjunka genom marken av pinsamhet.
Jag tycker att anekdoten träffsäkert illustrerar det allvarliga problemet med förekomsten av chefer okunniga om kärnverksamhetens själva essens, och Björn gör själv en liknande reflektion.

Man kan fråga sig om införandet av det antiakademiska systemet med aktivitetsbaserad arbetsplats enbart är ett lokalt Malmöproblem, eller något som riskerar sprida sig genom landet. Dessvärre finns tecken på det senare, och att mitt eget lärosäte Chalmers är i akut fara. Vår rektor Stefan Bengtsson var nämligen rektor vid Malmö högskola då det avgörande beslutet där om aktivitetsbaserad arbetsplats togs, och här på Chalmers kämpar Institutionen för data- och informationsteknik med näbbar och klor för att undslippa hans planer på att utsätta dem för något liknande. Enligt mina sagespersoner har Stefan anfört att konceptet är trendigt vid amerikanska universitet och att det stimulerar samarbete. Jag önskar att han tar sig en funderare på om det verkligen kan stämma att samarbete stimuleras av en fysisk arbetsmiljö som är så dålig att de anställda väljer bort den och istället arbetar hemma.

torsdag 24 november 2016

Nya uttalanden från Trump om klimatfrågan

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps mest kända utspel i klimatfrågan har tidigare varit hans ur luften gripna påstående om att klimatförändringarna är en bluff av kineserna med syfte att skada amerikansk exportindustri:

Sedan Trump nyligen uttalat vad som kan uppfatttas som ett avståndstagande från den tidigare "kinesisk bluff"-ståndpunkten och en allmän uppmjukning av hans syn på klimatfrågan, har det föreslagits (även från allmänt förnuftigt håll) att vi av strategiska skäl försiktigt borde applådera hans omsvängning, hellre än att hacka på honom för hans inkonsekvens.

För min del känns det dock inte aktuellt med någon sådan inrättning i ledet (och jag passar i sammanhanget på att rekommendera Masha Gessens överlevnadsmanual för amerikaner och det amerikanska samhället de kommande fyra åren, och särskilt hennes "Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality").1 Jonathan Chait ger i New York Magazine en utmärkt sammanfattning av Trumps nya klimatuttalanden, och det framgår med all önskvärd tydlighet att dessa utgör samma slags osammanhängande och bottenlöst okunniga antivetenskap som vi hittar hos drägget på den svenska klimatförnekarblogg som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Ni vet, det har varit varmt förr... Climategate... det vanliga blajet. Mycket känns alltså igen, men ett par mer originella trumpska ståndpunkter framgår också:
  • Trump säger sig vara en verklig miljövän i kraft av att han låter bygga golfbanor: "I have some great, great, very successful golf courses. I’ve received so many environmental awards for the way I’ve done, you know. I’ve done a tremendous amount of work where I’ve received tremendous numbers. Sometimes I’ll say I’m actually an environmentalist and people will smile in some cases and other people that know me understand that’s true."
  • Som sin främste auktoritet i klimatvetenskapliga frågor framhåller Trump sin farbror, elektroingenjören John G Trump, som dock saknar klimatvetenskapliga meriter, och som dog 1985: "My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was... a long time ago, he had feelings - this was a long time ago - he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know."
Inget av detta är något att glädjas åt. Det amerikanska valresultatet är en katastrof, på område efter område varav klimatfrågan bara är ett, och jag instämmer dessvärre i min Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlssons sammanfattande omdöme att det innebär att den amerikanska valmanskåren förkastat civilisationen.

Fotnot

1) Se även Charles Blow i gårdagens New York Times:
    Donald Trump schlepped across town on Tuesday to meet with the publisher of The New York Times and some editors, columnists and reporters at the paper.

    As The Times reported, Trump actually seemed to soften some of his positions:

    He seemed to indicate that he wouldn’t seek to prosecute Hillary Clinton. But he should never have said that he was going to do that in the first place.

    He seemed to indicate that he wouldn’t encourage the military to use torture. But he should never have said that he would do that in the first place.

    He said that he would have an "open mind" on climate change. But that should always have been his position.

    You don't get a pat on the back for ratcheting down from rabid after exploiting that very radicalism to your advantage. Unrepentant opportunism belies a staggering lack of character and caring that can't simply be vanquished from memory. You did real harm to this country and many of its citizens, and I will never - never - forget that.

    [...]

    You are a fraud and a charlatan. Yes, you will be president, but you will not get any breaks just because one branch of your forked tongue is silver.

    [...]

    No, Mr. Trump, we will not all just get along. For as long as a threat to the state is the head of state, all citizens of good faith and national fidelity - and certainly this columnist - have an absolute obligation to meet you and your agenda with resistance at every turn.

tisdag 22 november 2016

Om autenticitet

Är autenticitet viktigt, eller är det bara upplevelsen av autenticitet som betyder något?1 Jag vet faktiskt inte.

Fotnot

1) Denna svåra fråga tycks mig starkt relaterad till det så kallade wireheading-fenomenet, som jag tidigare diskuterat i bloggposter i augusti 2012 och november 2013. Se även den senare bloggpost som bär rubriken Superintelligence odds and ends I: What if human values are fundamentally incoherent.

måndag 14 november 2016

Om robotar och artificiell intelligens på Katharinastiftelsen

I onsdags gick jag omkring i snökaoset i Stockholm med en känsla av overklighet och fasa, sedan jag tidigt på morgonen fått utfallet i det amerikanska presidentvalet klart för mig. Att fundamentala värden som demokrati och fred inte längre kan tas för givna är en svårsmält tanke vars aktualitet sakta smugit sig på oss på senare år, men i onsdags tog den ett jättekliv framåt, vilket gör ont.

Men dagen slutade ändå i ett bättre stämningsläge, tack vare ett spännande samtal med två professorskollegor: filosofen Åsa Wikforss och religionsvetaren Carl Reinhold Bråkenhielm. Rubriken för vår paneldiskssion var "Robotar och artificiell intelligens - hot eller möjlighet?", och det var (som jag tidigare annonserat) ett arrangemang av Katharinastiftelsen. Hela det 90 minuter långa samtalet videofilmades:

lördag 12 november 2016

Ikväll bidrar jag till lördagsunderhållningen på TV

Bänka er framför TV:n ikväll! Då kan ni nämligen se mig delta i ett studiosamtal om den artificiella intelligensens framtid, tillsammans med datalogerna Danica Kragic och Daniel Gillblad i SVT:s Vetenskapsstudion. Kunskapskanalen idag lördag klockan 20:00 - bästa sändningstid! Repris i samma kanal söndag 22:30, måndag 19:30, och fredag 21:50, samt på SVT Play.

I programtablån beskrivs temat för vårt samtal så här:
    Artificiell intelligens är inte längre en framtidsfantasi. Redan i dag finns artificiell kontorspersonal som består av datorer med grafiskt animerade ansikten. Framtidens doktor kan vara en artificiellt intelligent robot; redan nu löser superdatorer medicinska problem. Men är det bara bra att vi lär datorer att tänka själva? Kommer framtidens robotar att bli smartare än människor? Fysikern Stephen Hawking har till och med varnat för att supersmarta robotar kan bli mänsklighetens undergång.
Om det inte klippts bort kommer ni som bonus att få höra mig säga några väl valda ord om Donald Trump.