tisdag 22 juli 2014

Teckningstävlingen avgjord

Den teckningstävling jag utlyste för ett par veckor sedan, på temat det mänskliga nervsystemets eventuella olämplighet för filosofiskt arbete, har nu avgjorts. Bland de många förtjänstfulla bidragen kunde juryn (det vill säga jag) till slut sålla fram tre som stod i särklass, nämligen dem av My Aulin (9 år - dock kan hon om jag inte misstar mig ha hunnit fylla 10 efter att hennes bidrag skickades in), Johan Wästlund (43 år) och Ludvig Bohlin (troligen mellan 20 och 30 år). En ensam segrare behöver dock koras, och efter visst ytterligare huvudbry har juryn beslutat sig för att tilldela My förstapriset för följande teckning, som med föredömlig klarhet visar en filosof som kämpar och sliter med till synes oöverstigliga frågeställningar om livet och döden, alltmedan en kognitivt mer välutrustad utomjording utan ansträngning får fram det rätta svaret, vilket hen i flygbladsform glatt sprider omkring sig.

Johan förtjänar ett hedersomnämnande för följande bidrag, där han är inne på samma svar som My. I ett följebrev skriver Johan att han "har träffat några som kanske hade kunnat svara på de yttersta frågorna, men tyvärr var bifogade screenshot det sista jag fick se av dem" och att han "hoppas de har det bra", och kryddar på så vis anrättningen med ett stycke hisnande Platonsk-Egansk-Tegmarksk-Wästlundsk metafysik.

Ett hedersomnämnande får även Ludvig, för följande träffsäkra perspektivisering.

Såväl segrarinnan My som de båda tappert kämpande herrarna Johan och Ludvig har det utlovade priset - ett exemplar av Nick Bostroms nya bok Superintelligence - att vänta. Om My vill får hon dock lov att byta Superintelligence mot den eventuellt något mer åldersadekvata boken Kan en robot tänka av Peter Ekberg och Anders Nyberg.

måndag 21 juli 2014

Lästips i sommarvärmen: fem roliga romaner

Så här i sommarvärmen vill jag tipsa om några böcker för hängmattan - skönlitterära verk som jag valt ut för deras sköna humor. De är lättsamma men på intet vis poänglösa. Jag ger de fem titlarna utan rangordning, och listan är sammansatt såpass på en höft1 att jag inte kan gå ed på att den omfattar de fem absolut roligaste romaner jag läst. Men roliga är de, och jag rekommender dem varmt!
  • Douglas Adams: Dirk Gently's Holistic Detective Agency (i svensk översättning Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå).

    Att alla eller nästan alla denna bloggs läsare är bekanta med Adams Liftarens guide till galaxen och dess fyra uppföljare tar jag för givet, så jag väljer att istället rekommendera del ett i den minst lika roliga serien om detektiven Dirk Gently, vars typiska kunder är gamla damer som önskar återfå sina försvunna katter. Gentlys arbetssätt är, som boktiteln antyder, holistiskt, men han har emellanåt visst besvär med att övertyga kunderna om att ett framgångsrikt återfinnande av katterna förutsätter att han ägnar åtskillig arvoderad tid åt stillsamt kontemplerande av de stora filosofiska frågorna om alltings beskaffenhet.

  • Erlend Loe: L (i svensk översättning: Expedition L).

    Denna bok har ett någor mer lågmält anslag än de övriga på listan, men är inte mindre rolig. Norske Loe är två år yngre än jag, och har här åstadkommit vad jag mer än någon annan bok tagit till mitt hjärta som en generationsroman. Liksom i flera andra av sina böcker fångar han den vilsenhet den som växt upp i det skandinaviska folkhemmet under 70- och 80-tal kan känna: allt är ju redan så välordnat, så vad kan egentligen lilla jag bidra med? Bokens huvudperson - en lätt skruvad version av Loe själv - är en stor beundrare av arkeologen Thor Heyerdahl, och vill gärna göra något stordåd i stil med Heyerdals expedition på flotte över Stilla Havet avsedd att visa att Söderhavet koloniserades av sydamerikanska indianer, men bekymrar sig över att alla stora vetenskapliga framsteg redan gjorts. Han önskar sig ett system där alla vetenskapliga landvinningar nollställs, så att han själv och andra unga hugade forskare skall få en chans att upptäcka något. Istället för att invänta en sådan reform bestämmer han sig till slut för att ta med sig några kamrater på en arkeologisk expedition till Söderhavet för att bevisa att öarna koloniserades genom korsande (under en period av kallare klimat) av Stilla Havet på skridskor. Av en uppsättning foton i boken får man intryck av att expeditionen faktiskt ägt rum, och jag frågade Loe på en författarafton i Stockholm för några år sedan huruvida boken verkligen var sann. Han svarade att expeditionen mycket riktigt ägt rum, men att villkoret han ställde för att betala sina kamraters resa var att de godtog att han efteråt skrev vad han ville (oavsett sanningshalt) om resan.

  • Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula.

    Denna mustiga norrlandsskröna (belönad med 2000 års Augustpris) är helt enkelt vanvettigt rolig. Lite grand som en svensk Paasilinna, fast ännu bättre.

  • John Kennedy Toole: A Confedaracy of Dunces (i svensk översättning: Dumskallarnas sammansvärjning).

    Det här är ett postumt utgivet one hit wonder av en amerikansk författare som tog sitt liv 1969, blott 31 år gammal, och man undrar vilka ytterligare litterära underverk Toole i annat fall hade kunnat bjuda världen på. Huvudpersonen Ignatius J. Reilly driver omkring i New Orleans som ett slags mer akademisk och egensinnigt verbal SockerConny. I en av mina många favoritpassager blickar han tillbaka på sin misslyckade tid som doktorand i något humanistiskt ämne, och specifikt på en episod då en skara uppretade studenter vilkas uppsatser han försummat att rätta samlats utanför hans tjänsterum:

      Jag meddelade [...] studenterna att jag av omtanke om mänsklighetens framtid hoppades att dom alla var sterila. [...] Jag kunde inte rimligtvis ha läst igenom alla analfabetiska missuppfattningar som bubblade upp ur dessa studenters förmörkade hjärnor.

  • Carl-Johan Vallgren: För herr Bachmanns broschyr.

    Berättelsens jag, till förväxling lik författaren, lever i exil i Berlin på flykt undan det iskalla svenska kulturklimat som manifesterat sig i en kritisk recension i DN av hans senaste alster. Hela bokens första hälft formar sig till en enda lång och eldsprutande men samtidigt mycket välformulerad monolog till storms mot Sverige, den svenska avundsjukan och småsintheten och hyckleriet, och allt annat svenskt.

Fotnot

1) Jag är dock medveten om listans totala mansdominans (likt så mycket annat här på bloggen, dessvärre), och övervägde ett ögonblick att försöka göra något åt saken, men avstod till följd av min motvilja mot att göra författarens könstillhörighet till ett kriterium för om en bok skall platsa på en lista över mina favoriter. Och om jag härmed lyckas provocera någon läsare att kontra med en lista med annan könssammansättning så desto bättre...

fredag 18 juli 2014

Dennett om transhumanism

Förra sommaren gjorde jag ett försök att på ett lättsamt vis engagera läsekretsen i det viktiga spänningsfältet biokonservatism vs transhumanism - något jag skrivit om även tidigare. Filosofen Daniel Dennett (en av de flitigast citerade personerna här på bloggen) har oftast varit upptagen av andra frågor. Ett undantag är hans medverkan som en av de få ljuspunkterna i rapporten Human Dignity and Bioethics: Essays Commissioned by the President's Council on Bioethics1 från 2008, där han bland annat (på s 83-88) begår lustmord på den särskilt fåraktiga form av biokonservatism som vissa av volymens övriga bidragsgivare försvarar, nämligen den som bygger på idén att det som står att läsa i Första Mosebok och andra heliga skrifter utgör bokstavliga, gudomliga och obestridliga sanningar. Ett annat undantag är följande kloka ord ur hans bok Freedom Evloves från 2003:
    The more we learn about what we are, the more options we will discern about what to try to become. Americans have long honored the “self-made man,” but now that we are actually learning enough to be able to remake ourselves into something new, many flinch. Many would apparently rather bumble around with their eyes closed, trusting in tradition, than look around to see what’s about to happen. Yes, it is unnerving; yes, it can be scary. After all, there are entirely new mistakes we are now empowered to make for the first time. But it’s the beginning of a great new adventure for our knowing species. And it’s much more exciting, as well as safer, if we open our eyes.

Fotnot

1) Den som inte vill läsa hela denna 577-sidiga lunta kan alternativt nöja sig med Steven Pinkers läsvärda och effektiva sågning i The New Republic.

onsdag 9 juli 2014

On the value of replications: Jason Mitchell is wrong

The so-called decline effect - the puzzling and widely discussed fact that many effects reported in the scientific literature seem to diminish with time - has raised a suspicion that perhaps many of the originally reported findings are spurious. The recent surge of interest in scientific replications (which has traditionally been, and still to some extent is, viewed as a second-rate activity compared to the search for effects not previously reported in the literature) is therefore a welcome development.

Not everyone agrees. Jason Mitchell, a highly cited neuroscientist at Harvard, has recently posted an essay entitled On the emptiness of failed replications on his webpage - a piece of writing that has already received some attention elsewhere. It is a furious attack upon the practice of replication, where he claims that replications that do not find the effects reported in the original study "have no meaningful scientific value". While he doesn't explicitly state that such replication studies ought to be hidden away or buried, that nevertheless seems to be his conclusion. Mitchell's essay is poorly argued, and his main points are just wrong. Let me offer my thoughts, from the point of view of mathematical statistics. My account will involve the concept of statistical significance, and it will be assumed that the reader has at least a rudimentary familiarity with the concept.1

Mitchell consistently uses the term "failed experiment" for a study in which no statistically significant deviation from the null hypothesis is detected. I think this biased language contributes to Mitchell getting his conclusions so badly wrong. If the aim of an experiment is to shed light on whether the null hypothesis is true or not, then the unbiased attitude would be to have no particular hopes or wishes as to which is the case, and no particular hopes or wishes as to whether statistical significance is obtained or not. (This attitude is of course not always attained in practice, but it certainly is the ideal we should strive for. Calling one of the outcomes a failure and the other a success is unlikely to promote such an impartial attitude.) Fueled by his terminology, Mitchell considers only one possible explanation of lack of statistical significance in a replication study, namely that
    (1) the study was carried out incompetently.
No doubt this is sometimes the correct explanation. There are, however, at least two other possible explanations that need to be considered, namely
    (2) there is no effect (or the effect is so small as to be virtually undetectable with the present technology, sample sizes, etc), and

    (3) there is an effect, but the data just happened to come out in such a way that statistical significance was not obtained.

It is important to realize that (3) can well happen even if the experiment is carried out with impeccable competence. The opposite can also happen - perhaps in the original study - namely that there is no effect, but statistical significance is nevertheless obtained. The latter is in fact what is expected to happen about once in 20 if the null hypothesis of no effect is true, provided the traditional threshold of a p-value below 0.05 is employed in defining statistical significance. We live in a noisy and chaotic world where noise in measurements and random variation in the sample of patients (or whatever) produces random outcomes, a randomness that prevents absolute certainty in our conclusions. It is perfectly plausible to have one research group report a statistically significant effect, and another group report lack of statistical significance in a replication study of the same phenomenon, without either of the groups having succumbed to scientific incompetence. So there is no reason to say, as Mitchell does, that...
    someone who publishes a replication [without obtaining statistical significance] is, in effect, saying something like, "You found an effect. I did not. One of us is the inferior scientist."
Mitchell repeatedly falls back on this kind of emotional language. He is clearly distressed that there are other scientists out there replicating his findings, rather than simply accepting them uncritically. How dare they question his results? Well, here is a piece of news for Mitchell: All progress in science consists in showing that Nature is actually a bit different (or, in some cases, very different) from what was previously thought. If, as Mitchell seems to be suggesting, scientists should cease questioning each other's results, then scientific progress will grind to a halt.

Of course (1) can happen, and of course this is a problem. But Mitchell goes way overboard in his conclusion: "Unless direct replications are conducted by flawless experimenters, nothing interesting can be learned from them." There is never any guarantee that the experimenters are flawless, but this does not warrant dismissing them out of hand. If original studies and replication studies point in contradictory directions, then we need to work more on the issue, perhaps looking more closely at how the studies were done, or carry out further replications, in order to get a better grasp of where the truth is.

Another problem with Mitchell's "nothing interesting can be learned from them" stance is that it cuts both ways. If the fact that not all experimenters are necessarily flawless had the force that his argument suggests, then all scientific studies (original as well as replications, regardless of whether they exhibit statistical significance or not) can be dismissed by the same argument, so we can all give up doing science.

Mitchell has in fact anticipated this objection, and counters it with an utterly confused exercise in Popperian falsificationism. Popper's framework involves an asymmetry between a scientific theory (H) and its negation (Hc). In the present setting, (H) correponds to the null hypothesis of no effect, and (Hc) to the existence of a nonzero effect. Mitchell draws an analogy with the classical example where
    (H) = {all swans are white}
and
    (Hc) = {there exists at least one non-white swan}.
The crucial asymmetry in Popperian falsificationism is that it just takes one observation - a single black swan - to falsify (H), whereas no amount of observations of swans (white or otherwise) will falsify (Hc). But Mitchell's parallel between the statistically significant effect found in the original study and the discovery of a black swan succumbs to a crucial disanalogy: the discovery of a black swan is a definite falsification of (H), whereas the statistical significance may well be spurious. So when he goes on to ridicule scientists engaging in replication by comparing them to ornithologists who, faced with a black swan, try to resurrect (H) by looking for further examples of white swans, then the only one who comes across as ridiculous is Mitchell himself.

Publication bias is the phenomenon that a scientific study that exhibits statistical significance has a greater chance of being published than one that doesn't. This phenomenon causes severe difficulties for anyone trying to get a full picture of the scientific evidence on a particular issue, because if we only have access to those studies that exhibit a statistically significant effect, we will tend to overestimate the effect, or perhaps even see an effect where there is none.2 Outrageous attacks like Mitchell's upon the publication of studies that do not exhibit statistical significance will only make this problem worse.

Footnotes

1) A non-technical one-paragraph summary of statistical significance might read as follows.

Statistical significance serves to indicate that the obtained results depart to a statistically meningful extent from what one would expect under the null hypothesis of having no effect. It is usually taken as supporting a suspicion that the null hypothesis is false, i.e., that there is a non-zero effect. Given the data, the p-value is defined as how likely it would be, in case we knew that the null hypothesis were true, to obtain at least as extreme data as those we actually got. If the p-value falls below a prespecified threshold, which is often taken to be 0.05, then statistical significance is declared.

For those readers who know Swedish, my paper Statistisk signifikans och Armageddon may serve as an introduction to the concept. For others, there's an ocean of introductory textbooks in mathematical statistics that will do just as well.

2) A well-known case where this has resulted in a misleading overall picture is parapsychology. A more serious example is the selective publication of clinical studies of psychiatric drugs.

söndag 6 juli 2014

En föga glamorös bild av Platon och Hume

Vad existerar egentligen? Varför finns någonting överhuvudtaget? Finns det en objektiv moral, och vad påbjuder den i så fall att vi gör? Hur kan medvetandet få plats i ett fysiskt universum? Vad är meningen med livet?

Vi har vant oss genom århundraden och årtusenden vid att filosofer kan kasta en stund av ljus över dessa och andra Stora Frågor, men att frågorna förblir lika obesvarade som de var innan. Men behöver denna okunskap bestå? Kan man inte hoppas på att, någon gång i framtiden, en övermänsklig intelligens (en som kommit till som följd av ett genombrott inom artificiell intelligens, eller på något annat vis) levererar klara, koncisa, klockrena och obestridliga svar på dessa frågor, för att sedan gå vidare med svar på en rad ännu mer fundamentala frågor som vi inte ens haft förstånd nog att ställa? Nick Bostrom överväger på s 58-59 i sin nya bok Superintelligence1 den möjligheten, och målar upp en föga glamorös bild av de ledande filosofer vår civilisation har frambringat, som t.ex. Platon, Aristoteles, Descartes, Hume, Wittgenstein eller vilka vi nu vill räkna dit - för egen del är jag frestad att inkludera Bostrom själv i denna filosofisk-akrobatiska ensemble. Så här skriver han:
    And one can speculate that the tardiness and wobbliness of humanity's progress of the "eternal problems" of philosophy are due to the unsuitability of the human cortex for philosophical work. On this view, our most celebrated philosophers are like dogs walking on their hind legs - just barely attaining the threshold level of performance for engaging in the activity at all.
Finns det händelsevis i läsekretsen någon med konstnärliga böjelser som i dessa rader kan finna inspiration till en teckning?2 Det snyggaste och/eller roligaste bidrag som inkommit till mig (gärna i jpg- eller png-format) senast måndagen den 21 juli kommer att belönas med ett exemplar av Bostroms bok!

Fotnoter

1) Jag har visserligen redan deklarerat att jag inte tänker säga något mer om boken innan min recension av densamma är skriven och publicerad, men att på det här viset läcka en eller annan välfunnen passage kan väl knappast skada?

2) Photoshop och andra alternativa bildkonstnärliga tekniker är också tillåtna.

torsdag 3 juli 2014

Rekommenderad sommarläsning enligt Financial Times: Bostrom och Tegmark

Nu har den äntligen kommit i min brevlåda - sommarens mest efterlängtade bok! Jag talar naturligtvis om Oxfordfilosofen Nick Bostroms Superintelligence: Paths, Dangers, Strategies. Bostrom är känd för sin klartänkthet i oortodoxa ämnen, och kan utan överdrift räknas som en av världens främsta tänkare vad gäller global och existentiell risk i allmänhet, och risker härrörandes från radikala framsteg inom artificiell intelligens (AI) i synnerhet. Det senare ämnet har på senare år behandlats i böcker som James Millers Singularity Rising och James Barrats Our Final Invention, och jag vill absolut inte racka ned på dessa högintressanta böcker, men Superintelligence har emotsetts som något alldeles extra. Den hastiga genombläddring jag hunnit med har inte fått mig att justera ned de höga förväntningarna. Mer än så vill jag inte säga just nu om boken,1 då jag lovat att recensera den för Axess - det uppdraget är arvoderat, varför det känns rimligt att de får komma först med att publicera mina synpunkter.

Bostroms bok finns med på Financial Times nyligen publicerade lista över rekommenderad sommarläsning, som en av fem böcker i listans science-avdelning. Bland dessa fem återfinns även Max Tegmarks Our Mathematical Universe, som jag i entusiastiska ordalag anmälde tidigare i år här på bloggen (liksom Blondinbella nyligen också gjorde, som bekant). Bostrom och Tegmark förenas inte bara av deras närvaro på FT-listan, deras val att överge uppväxtens Sverige till förmån för ledande anglosaxiska lärosäten, deras skarpsinniga och oförvägna sinne för blickhöjning och utanför-boxen-tänkande, och deras betoning av vikten av att undvika globala katastrofer sprungna ur AI och andra nya teknologier, utan också av deras snart tio år gamla gemensamma Nature-uppsats där de presenterar en snillrik övre skattning av hur sannolika vissa slags globala katastrofscenarier kan tänkas vara.

Fotnoter

1) Jo förresten, låt mig ändå återge den korta fabel2 som inleder boken och som förklarar ugglan på dess omslag:
    It was the nest-building season, but after days of long hard work, the sparrows sat in the evening glow, relaxing and chirping away.

    "We are so small and weak. Imagine how easy life would be if we had an owl who could help us build our nests!"

    "Yes!" said another. "And we could use it to look after our elderly and our young."

    "It could give us advice and keep an eye on out for the neighborhood cat," added a third.

    Then Pastus, the elder-bird, spoke: "Let us send out scouts in all directions and try to find an abandoned owlet somewhere, or maybe an egg. A crow chick might also do, or a baby weasel. This could be the best thing that ever happened to us, at least since the opening of the Pavilion of Unlimited Grain in yonder backyard."

    The flock was exhilarated, and sparrows everywhere started chirping at the top of their lungs.

    Only Scronkfinkle, a one-eyed sparrow with a fretful temperament, was unconvinced of the wisdom of the endeavor. Quoth he: "This will surely be our undoing. Should we not give some thought to the art of owl-domestication and owl-taming first, before we bring such a creature into our midst?"

    Replied Pastus: "Taming an owl sounds like an exceedingly difficult thing to do. It will be difficult enough to find an owl egg. So let us start there. After we have succeeded in raising an owl, then we can think about taking care of this other challenge."

    "There is a flaw in that plan!" squeaked Scronkfinkle; but his protests were in vain as the flock had already lifted off to start implementing the directives set out by Pastus.

    Just two or three sparrows remained behind. Together they began to try to work out how owls might be tamed or domesticated. They soon realized that Pastus had been right: this was an exceedingly difficult challenge, especially in the absence of an actual owl to practice on. Nevertheless they pressed on as best as they could, constantly fearing that the flock might return with an owl egg before a solution to the control problem had been found.

    It is not known how the story ends, but the author dedicates this book to Scronkfinkle and his followers.

2) Detta är inte första gången som Bostrom visar sin förkärlek för fabelns möjligheter att i koncentrerad allegorisk form uttrycka (i bästa fall) visdomar. Se hans Fable of the Dragon-Tyrant från 2005.