tisdag 30 augusti 2011

Den nya forskningsberedningen

Regeringen har i dagarna tillsatt en ny forskningsberedning. Avsikten är att denna skall bistå regeringen med goda råd inför den forskningsproposition som planeras till hösten 2012. Listan över ledamöter är intressant läsning. Där finns en imponerande uppsättning tunga namn, och ett antal personer som jag är övertygad om kommer att ge värdefulla bidrag till arbetet. Och där finns... Moira von Wright?!? Oj, hur tänkte de nu? Det kan jag naturligtvis inte veta, men en möjlig hypotes är att någon luftade följande synpunkt:

"Hörni, nu har vi till beredningen utsett en rad förespråkare för vetenskap och vetenskapligt förhållningssätt. Då är det väl, för balansens skull, inte mer än rätt att vi också utser åtminstone en motståndare?"

fredag 26 augusti 2011

Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

Förra hösten anordnade Folkuniversitetet och Föreningen för populärvetenskap tillsammans en serie föreläsningar i Göteborg med samlingsrubriken Om världsbilder. Jag inbjöds att hålla en av föreläsningarna, vilket jag tackade ja till, och höll den 17 oktober 2010 ett anförande med rubriken "Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?". Exklusivt för bloggens läsare presenterar jag härmed föreläsningen i skriftlig form.

* * *

Den inbjudan jag fick från Ove Lundgren att tala i den här föreläsningsserien var mycket smickrande, då han inviterade mig att hålla en föreläsning "om min världsbild". Tänk någon kan intressera sig för just min världsbild! Samtidigt kändes det som ett väldigt utmanande ämne att tala om, och i ett försök att göra det hela till en aningen mindre pivat angelägenhet anmälde jag en rubrik som talar om naturvetenskapens världsbild snarare än min egen världsbild. Hurpass väldefinierat begrepp "naturvetenskapens världsbild" är kan man såklart diskutera, men i den mån den är det tror jag att det föreligger hyfsat god överensstämmelse mellan den och min egen. Jag skall ändå försöka problematisera.

När jag här pratar om världsbild, så syftar jag på vår bild av faktiska sakförhållanden om vår värld, sådana saker som t.ex. "Jorden är den femte största planet som kretsar kring Solen" eller "framför mig i den här föreläsningssalen finns ett trettiotal åhörare". Sådana påståenden kan vara sanna eller falska (det kan finnas oupptäckta planeter större än Jorden, och jag kan gravt missta mig på antalet personer här i lokalen), men de handlar om sakförhållanden, dvs vad som faktiskt, objektivt sett, föreligger. Med sakpåståenden menar jag alltså påståenden som är objektivt sanna eller objektivt falska.

Här exkluderar jag etiska påståenden som t.ex. "det är fel att dräpa" och estetiska påståenden som t.ex. "Älvsborgsbron är vacker", om vilka jag menar att något objektivt rätt och fel inte finns. Jag är alltså etisk och estetisk relativist. Enligt detta synsätt finns det alltså ingen objektiva sanningar av vare sig etisk eller estetisk natur. Detta är dock lite subtilt: även om "det är fel att dräpa" inte är ett faktapåstående, så kan "du där på första bänk anser att det är fel att dräpa" vara ett faktapåstående och kan som sådant vara objektivt sant eller objektivt falskt (trots att det handlar om din subjektiva uppfattning). Och även om "Älvsborgsbron är vacker" inte är ett faktapåstående så kan "många göteborgare är stolta över Älvsborgsbron, som de finner vacker" vara det.

Observera dock att trots att jag anser att det inte finns något objektivt rätt och fel i t.ex. etiska frågor, så hindrar inte det mig från att ha starka åsikter i sådana - jag är emot könsstympning, jag vill att vi skall vara rädda om Moder Jord, etc, etc - åsikter som jag inte ens drar mig för att predika inför andra. Jag vill inte att könsstympning skall förekomma (vare sig i Sverige eller någon annan stans), jag vill att så många som möjligt skall instämma i detta, och jag låter inte min etiska relativism hindra mig från att predika min åsikt om könsstympning.

Detta med etisk och estetisk relativism är omtvistat: t.ex. instämmer inte alla etikfilosofer i den etiska relativismen. Och omvänt finns det de som går längre i sin relativism och hävdar att inte ens det jag kallar faktapåståenden är sanna eller falska, annat än relativt exempelvis någon kulturell kontext. Någon objektiv sanning finns alltså inte enligt denna uppfattning, utan bara subjektiva uppfattningar: det som är "sant för mig" behöver inte vara "sant för dig". Inget finns på riktigt - allt är blott sociala konstruktioner. Denna extrema form av relativism är (även om den det senaste årtiondet förefaller vara på tillbakagång) populär i kretsar som kallar sig postmoderna.

Mycket finns att invända mot den, som t.ex. min gode vän fysikern Alan Sokal (mannen bakom det som kallas the Sokal Hoax och som blev ett hårt slag mot den postmoderna relativismen) gjorde, då han i en debatt bjöd hem sina meningsmotståndare med följande ord:
    Var och en som tror att gravitationslagen blott är en social konvention är välkommen att prova att överskrida konventionen genom fönstret i min lägenhet. Jag bor på 22:a våningen.
Detta är förvisso skämtsamt, men pekar ändå på ett allvarligt faktum. Till och med den mest hårdföra postmoderna relativist som skall korsa gatan men stannar upp på trottoaren för att släppa förbi den framrusande lastbilen istället för att bli överkörd tror innerst inne att lastbilen finns på riktigt och alltså alls inte är en social konstruktion.

Om man vill vara lite allvarligare kan man peka på relativismens självupphävande egenskap, som förekommer i många varianter. Här är en: Antag att du, som en sann relativist, hävdar att "det inte existerar några objektiva sanningar". Menar du då att detta påstående är objektivt sant? Om ja, så är det självmotsägande och därmed falskt – och således inget att bry sig om. Om nej, om det alltså inte är objektivt sant, då är det ju bara något du känner för att säga, utan grund i något faktiskt – och således inget att bry sig om. Beträffande hur avgörande denna invändning mot relativismen är går meningarna isär. Jag betraktar den som ett allvarligt problem för relativismen i dess mest extrema former, medan det finns andra som hävdar argumentet blott pekar på att det föreligger kommunikationssvårigheter mellan relativister och icke-relativister. (Den som vill kan fundera över hur dessa båda argument – Sokals skyskrapeargument och relativismens självupphävande egenskap – kan modifieras för att riktas som kritik mot den etiska och den estetiska relativism jag säger mig försvara. Eventuellt kan jag få vissa problem att värja mig. Filosofi är svårt.)

Jag insisterar alltså på att det finns en objektiv fysisk verklighet. Men att bevisa detta låter sig knappast göras. Hur kan jag överhuvudtaget veta att det finns en verklighet därute som återspeglas av de sinnesintryck jag upplever? Hur kan jag veta att föreläsningssalen här, och alla ni som sitter här, inte blott är inbillningar i mitt medvetande? Allt jag har är ju sinnesretningar som jag väljer att tolka som t.ex. syn- och hörselintryck, vilka i sin tur antas härröra från något som finns därute men som jag strängt taget inte kan komma i direktkontakt med (jag kan ge mig på att greppa efter den här stolen och kan påstå att jag nu har direktkontakt med den, men allt jag har som stöd för det är ju blott mina känselintryck). Hur vet jag att jag inte bor i The Matrix - ni vet filmen där huvudpersonen så småningom får klart för sig att allt han tyckt sig uppleva blott är en datorsimulering. Svaret är väl att jag inte kan veta det. Inte säkert. Försök har gjorts att bygga upp helt säker kunskap, men med magra resultat. Descartes kände att han stod på säker mark med sitt Cogito ergo sum – "jag tänker, alltså finns jag", och jag känner en viss böjelse att hålla med, men även det kan säkert också ifrågasättas. (En del hävdar att matematisk kunskap kan vara absolut säker. Och visst kan jag känna mig säkrare på att 7+3=10 än på det mesta annat, men kan jag verkligen vara absolut 100% bombsäker på att jag inte räknat fel?)

Jag kan alltså inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet, men jag tror att den finns. Om ni pressar mig på varför, så kan jag peka på att saker och ting i så hög grad beter sig som om de fanns att det vore märkligt om de inte fanns. (Men det är klart, det kan ju vara en konspiration, som i The Matrix...) Och om ni pressar vidare så går jag nog över till en pragmatisk argumentation. Hypotesen att det finns en objektiv verklighet där ute som återspeglas i mina sinnesintryck, inklusive att den framrusande lastbilen faktiskt finns på riktigt och därför är värd att akta sig för, har hittills visat sig fungera såpass väl att jag - åtminstone tills vidare - väljer att hålla fast vid den.

*

Nå, ni blir säkert besvikna om detta är allt jag har att meddela om min världsbild: att jag tror att världen faktiskt existerar. Något mer borde jag väl kunna leverera. Här skulle jag kunna påbörja en lång lista med påståenden om vår värld, som jag tror på. En del av dem är vardagliga och tämligen triviala, som t.ex.

  • Jag tror att det här i Göteborg finns gott om spårvagnar men ännu fler bilar.

  • Cirka 55 km öster om Göteborg (fågelvägen) tror jag att staden Borås ligger, och att mina föräldrar bor där.

...så låt oss lägga sådana åt sidan och fokusera på lite grandiosare utsagor:

  • Jag tror att materien är uppbyggd av atomer.

  • Jag tror att en vattenmolekyl består av en syreatom sammanfogad med två väteatomer.

  • Jag tror att AIDS orsakas av HIV-viruset.

  • Jag tror på Newtons gravitationslag - som en approximation vilken fungerar utmärkt under förhållanden som vi är vana vid men som under extrema förhållanden behöver ersättas med Einsteins allmänna relativitetsteori eller möjligen något ännu mer allmänt och raffinerat som vi ännu inte känner till.

  • Jag tror att människor och chimpanser härstammar från gemensamma anfäder som levde för cirka sex miljoner år sedan.

  • Jag tror att evolutionen fortskridit genom årmiljonerna utan gudomliga ingripanden.

  • Jag tror att jordens medeltemperatur de senaste decennierna stigit med i genomsnitt någon dryg tiondels grad per decennium, och att denna ökning under återstoden av det här århundradet kan väntas accelerera om vi inte styr om kursen från den kraftiga ökning i fossilbränsleförbränning som för närvarande pågår.

  • Jag tror att universum (eller den del av universum som vi idag känner till) blev till genom den så kallade Big Bang för mellan 12 och 15 miljarder år sedan.

Och så vidare. Inget av det här vet jag som sagt fullständigt säkert, men i samtliga fall tycker jag mig ha tillräcklig anledning att vara någorlunda säker - exakt hur säker kan dock variera från fall till fall.

Det här kommer att bli väldigt spretigt och till slut ganska långrandigt om jag fortsätter listan. Bättre då att jag försöker förklara varför jag tror på dessa saker, och sätta in dem i något slags system. Låt mig börja med att säga något om vad jag menar med vetenskap.

Om någon försöker lura er att de kan ge ett enkelt och exakt kriterium på vad som är respektive inte är (god) vetenskap, så tro dem inte! Saken är komplicerad, och även om jag ofta i enskilda fall kan skilja det ena från det andra så känns det orealistiskt att försöka formulera en generell regel som osvikligt skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Men om jag något så när skall försöka ringa in det så handlar det om att med hjälp av empiri och rationellt tänkande försöka vidga vår kunskap om världen. Någon principiell skillnad mot när vi gör samma sak i vardagslivet (säg att jag letar efter min borttappade strumpa, eller försöker förstå varför motorgräsklipparen inte startar) menar jag att det inte är - däremot bedrivs väl vetenskapliga undersökningar som regel med långt större systematik, och också med stöd av den stora kunskapsmängd som ackumulerats genom åren om vilka vägar som fungerar bättre än andra när det gäller att nå tillförlitliga resultat: hit hör en rad matematiska och statistiska metoder, försöksplanering, användandet av kontrollgrupp och placebo i medicinska studier, etc etc.

Något som också kan beskrivas som en grundpelare i det vetenskapliga förhållningssättet (mest relevant i naturvetenskapen, men gäller för all del också i övriga någorlunda sunda vetenskaper - vilket exkluderar delar av teologin och kanske en del annat) är naturalismen: antagandet att allt vi ser omkring oss har naturliga förklaringar. Ordet naturalism har ett par approximativa synonymer: materialism och fysikalism. Vissa filosofer vill dra mer eller mindre subtila skiljelinjer mellan dessa, men jag skall betrakta dem som synonyma. Ordet materialism (kanske det minst lämpliga ordet, då det kan föra tankarna till exempelvis Marx historiematerialism eller glupsk konsumism, saker som inte alls har att göra med den materialism vi talar om här) betonar hur världen är uppbyggd av materia (inklusive energi, vilket är en annan sida av samma sak). Ordet fysikalism betonar vetenskapens reduktionistiska hierarki, där reducerandet av frågeställningar till mer grundläggande storheter alltid till slut landar i fysiken, via kedjor som t.ex. sociologi-psykologi-neurologi-biokemi-fysik. Men i hög grad är detta olika sidor av samma mynt, och de tre orden naturlaism, materialism och fysikalism har betydelser som sammanfaller eller åtmistone kraftigt överlappar.

Någon kan säkert tycka att det låter ovetenskapligt att rätt och slätt anta att världen är naturlig. Borde vi inte hålla den frågan öppen? Här gäller det att skilja på metodologisk och metafysisk naturalism. Den metafysiska naturalismen är en världsbild och en trosföreställning, som säger att allt har en naturlig förklaring. Metodologisk naturalism handlar inte om någon världsbild eller trosföreställning, utan är en metodföreskrift för framgångsrik vetenskap. Vi formulerar, i Karl Poppers anda, hypoteser om naturliga förklaringar till fenomen vi ser om kring oss, och gör vad vi kan för att testa förklaringarna, vilket ofta leder till falsifiering och förkastelse, varpå nya hypoteser behöver formuleras. Alla dessa hypoteser kan sägas ligga inom ramen för den övergripande hypotesen att världen är naturlig. Även den, kan vi föreställa oss, är möjlig att förkasta i ljuset av evidens: vi kan tänka oss en situation där den metodologiska naturalismen kör fast, där vi har en uppsättning fenomen som envist motstår varje försök till naturlig förklaring, och där vi till slut ser oss nödsakade att konstatera att hypotesen om att världen är naturlig är ohållbar - vilket i så fall blir ett s.k. paradigmskifte (jfr Sven-Eric Liedmans föreläsning lite längre fram i den här föreläsningsserien) av mått, och ett läge för total omprövning av vår syn på vetenskapen.

Även om vi konceptuellt håller isär den metodologiska och den metafysiska naturalismen kan vi såklart erkänna att det finns ett samband mellan dem. Ju större framgång den metodologiska naturalismen har, desto större blir lockelsen i att tro på den metafysiska naturalismen. (Så fungerar i alla fall jag; andra personer kan såklart ha andra böjelser.)

Nå, hur framgångsrik är den metodologiska naturalismen? Totalt framgångsrik, bara delvis framgångsrik, eller står den rentav inför kris och paradigmskifte? Innan jag försöker besvara det, låt mig först säga något om vad vi egentligen menar med med naturliga förklaringar. Vi får inte ha en alltför snäv definition, som att kräva att ett fenomen skall kunna reduceras till våra idag kända naturlagar. I så fall skulle vi avhända oss möjligheten att inom vetenskapens ram modifiera naturlagar eller formulera nya. Det finns, menar jag, inte något i sig ovetenskapligt i att undersöka om det möjligen kan existera ESP-fenomen, tankeöverföring via något slags kraftfält eller liknande av hittills okänd art, ty om ESP finns kan vi ju rimligtvis inkorporera det, via nya naturlagar, i en naturalistisk världsbild.

Men här riskerar vi att göra definitionen alltför vid, ty om precis allt går för sig att inkorporera, då blir det ju ett tomt påstående att hävda att något är naturligt. Så någon slags gränsdragning behöver vi göra. Ett försök till definition som gjorts är att dela upp allt som finns i två kategorier - materia vs medvetande - och sedan deklarera allt som i grunden är uppbyggt av materia som naturligt, medan allt som i grunden härrör ur ett medvetande är övernaturligt; med en sådan syn skulle världen, om den är skapad av en högre makt i form av ett medvetande, vara övernaturlig hur naturlig den än må te sig i alla sina detaljer. Jag föredrar en annan definition, där naturligt är det vars egenskaper och dynamik kan beskrivas i termer av (reduceras till) enkla lagar – naturlagar om vi så vill. Exakt vad "enkel" här betyder vill jag inte precisera, men jag kan nog tänka mig en generös definition. Det tycks finnas lite olika uppfattningar bland fysiker om hur enkla grundläggande lagar för universum man kan hoppas på: den amerikanske fysikern Steven Weinberg är bl.a. i boken Dreams of a Final Theory optimistisk, medan åtminstone vissa i en yngre generation av fysiker, som t.ex. Ulf Danielsson i Uppsala, lutar åt att lagarna kan komma att visa sig inte alls så enkla och vackra som man tidigare hoppats.

*

Hur som helst, jag skulle svara på hurpass framgångsrik vetenskapens metodologiska naturalism har varit och är. Jag vågar påstå att den uppvisat oerhörda framgångar. Vi vet massor om allt från solsystemet, Vintergatan och universum ned till celler, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Hela den enorma teknikutveckling vi sett det gångna århundradet, med datorer, månlandningar, mobiltelefoner, USB-minnen och GPS:er (samt dessvärre också atombomben) bygger på denna vetenskap.

Många kunskapsluckor återstår. Vi vet inte vad den "mörka materia" ute i universum, som vi inte kan se men var existens vi tycker oss kunna sluta oss till genom dess gravitationella påverkan på synlig materia, består av. Allmänna relativitetsteorien och kvantfysiken är var för sig spektakulärt kraftfulla verklighetsbeskrivningar, men vid tillräckligt höga energier börjar de motsäga varandra, och någon lösning på denna konflikt (exempelvis i form av den Final Theory Weinberg syftar på) har vi ännu inte lyckats hitta. Även om vi vet mycket om livets utveckling har vi dålig kläm på hur det startade. Etc.

Många kunskapsluckor som sagt. Men ingen har påstått att det skulle vara enkelt att forska, och att vi skulle kunna avkräva naturen alla svar bums, så jag tycker inte det är det minsta nedslående att så mycket återstår. På tal om just livets utveckling har det ju från kreationistiskt håll gjorts stor sak av felande länkar. Men det finns faktiskt ingen anledning att vänta sig att våra fossiler skall ge fullständiga rekonstruktioner av det biologiska utvecklingsträdet. Och om man mellan två arter X och Y saknar "den felande länken", vad händer då om vi hittar just en sådan felande länk Z? Jo, då fördubblas problemet: plötsligt saknar vi "den felande länken" mellan X och Z, och den mellan Z och Y.

*

Inget av detta finner jag som sagt särskilt oroande i detta sammanhang, eller som skäl att allvarligt ifrågasätta naturalismen. Men det finns ett problem som framstår som betydligt mer oroande, och det är problemet med det mänskliga medvetandet. Hur kan det fysiska omkringskuffandet av elektroner och joner i det nervknyte jag har innanför pannbenet ge upphov till inre upplevelser, ett medvetande? Jag har lite svårt att hitta de rätta orden här: ord som på ett precist sätt beskriver problemet, och det har rentav sagts att problemet med medvetandet är det enda av naturvetenskapens riktigt stora öppna problem som vi inte ens klarar av att formulera ordentligt.

Det finns en känd uppsats från 70-talet av filosofen Thomas Nagel som redan i titeln antyder ett försök att formulera problemet: "What is it like to be a bat" – hur känns det att vara en fladdermus? Om han istället hade frågat "Hur känns det att vara en sten?" så hade vi genast svarat att frågan är fel ställd - det känns naturligtvis inte alls. Men "Hur känns det att vara Hillary Clinton?" upplever vi däremot som en meningsfull fråga, därför att vi utgår ifrån att hon, precis som vi själva (men i motsats till stenen), har ett medvetande. Vad gäller fladdermusen kan vi eventuellt känna oss lite osäkra på om den har ett medvetande eller inte. Strängt taget kan man hävda att vi egentligen inte heller har någon information att gå på i fallet med en sten eller med Hillary Clinton, ty den ende som noga taget kan veta något om hennes eventuella medvetande är hon själv. Den sortens skepsis till existensen av andra medvetanden än det egna kallas solipsism, och kan möjligen motiveras filosofiskt, men skulle i längden kännas fruktansvärt ensamt. Möjligen är det därför vi tenderar att utgå från att andra människor har medvetanden liknande det egna.

Om vi nu accepterar en naturalistisk världsbild så uppstår frågan hur materia kan ge upphov till medvetande. Den australiensiske filosofen David Chalmers kallar problemet "the Hard Problem", för att särskilja dess speciella status jämfört med allehanda "enklare" problem (Hur kombineras signalerna från två ögon till djupseende? Hur går det till när vi prioriterar mellan olika sinnesintryck som samtidigt pockar på vår uppmärksamhet? Etc, etc.) som visserligen är högintressanta vetenskapliga frågeställningar men som saknar det filosofiska bråddjup som problemet med medvetandets existens utgör.

Chalmers gillar att formulera problemet i termer av s.k. zombies - inte det slags zombie som figurerar i skräckfilmer, utan filosofiska zombies. En sådan zombie är en figur som fysiskt sett är på pricken lik dig eller mig, ned till minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men som saknar inre subjektiva upplevelser. En zombie beter sig exakt som du eller jag, uppvisar exakt samma känsloyttringar, förmår återge exakt samma barndomsminnen, etc, etc., men inombords är det så att säga beckmörker. The Hard Problem blir då: varför är vi inte alla zombies?

En annan filosof, den i breda läsekretsar (däribland jag själv) mycket populäre Daniel Dennett, avvisar zombietanken, och har till och med hittat på ett ord för föreställningen om filosofiska zombies - att de överhuvudtaget skulle vara logiskt möjliga - the zombic hunch: den zombiska böjelsen. Han menar att när vi analyserat problemet, och de neurala och kemiska processer som försiggår i våra hjärnor, tillräckligt noggrant, så kommer det att uppenbaras att frågan om zombier är lika inkoherent och knasig som om vi skulle fråga oss om det kan finnas tingestar som fysiskt sett, ned till minsta elementarpartikel, är uppbyggda exakt som kakelugnar, dock utan att vara kakelugnar. (Lite oklart framstår det dock huruvida Dennett i böcker som Consciousness Explained verkligen menar sig ha genomfört en sådan analys, eller om han bara hävdar att det är så det kommer att gå.)

Hur som helst, om det finns något enda problem där naturvetenskapen hittills stött på patrull på ett sätt som skulle kunna vara en kandidat till det slags kris för naturalismen, eller paradigmskifte, som jag skissade på för en stund sedan, så menar jag att det är the Hard Problem angående medvetandet. Vissa tänkare, som t.ex. filosofen Colin McGinn, påpekar att den precis på samma sätt som en hund omöjligt kan förstå den kopernikanska världsbilden med solen i centrum och planeterna i cirkelformade banor runt den (eller ens sjuans multiplikationstabell), så kan det gott vara så att det finns saker som av rent fysiologiska skäl ligger bortom vad en mänsklig hjärna kan begripa, och att the Hard Problem hör till denna kategori.

Själv tycker jag att det ännu är för tidigt att ge upp om vår fömåga att reda ut det här, eller att proklamera någon naturvetenskapens kris eller paradigmskifte. Lite perspektiv får vi om vi betänker följande. För 100 år sedan var det svårt att föreställa sig hur död materia kunde formera sig till levande varelser utan medverkan av någon mystisk elan vital - något som vi nu, tack vare biologins och biokemins fantastiska framgångar inte längre finner bekymmersamt. Länge tyckte vi istället att förekomsten av intelligenta varelser var gåtfullt, med mycket tack vare datorrevolutionen har även det mysteriet lösts upp - vi vet ju nu hur vi konstruerar maskiner som kan styra kryssningsrobotar och besegra även de allra starkaste mänskliga stormästarna i schack. Nu återstår problemet med medvetna varelser, men kanske kan vi, med lite tålamod, vänta oss att även det problemet upplöses.

*

Ett problem som ofta nämns i samma andetag som det om våra medvetanden är den fria viljans problem, som jag bekymrade mig en del över när jag var yngre, men som jag numera tror är ett missförstånd (ungefär så som Dennett tycker att the Hard Problem är ett missförstånd). Problemet är följande: om våra hjärnor blott har att rätta sig efter naturlagarna, hur kan det då finnas utrymme för fri vilja? Om världen är deterministisk (dvs om naturlagarna inte medger utrymme för "verklig slump") verkar det helt kört. Men möjligheten att naturen i grund och botten skulle innehålla t.ex. kvantmekaniska slumpfenomen ger inte mycket tröst: om min fria vilja består i att mina handlingar styrs av någon roulettekula så är det väl inte mycket till fri vilja.

Ett sätt att se den principiella skillnaden mellan medvetandeproblemet och den fria viljans problem är följande. Den fria viljan kan mycket väl vara inbillad, men medvetandet kan inte gärna förklaras bort på det viset, ty om det är inbillat, vad är det då som inbillar sig om inte ett medvetande?

Denna lösning på den fria viljans problem (att den är inbillad) är inte på minsta vis paradoxal, men kan möjligen uppfattas som en smula obehaglig. Jag menar dock att den inte ens är det. Låt mig citera ett stycke ur min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 - ett stycke som är inspirerat av den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter (någon här kanske har läst han berömda bok Gödel Escher Bach; inspirationen till nedanstående kommer dock från hans färskare I Am a Strange Loop). På sid 175-176 i min bok skriver jag så här:
    Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.
*

När jag kikar på programmet för den här föreläsningsserien slås jag av den rikliga förekomsten av religion i temat för de kommande föreläsningarna - jag tror nästan att präster, teologer och religionshistoriker är i majoritet bland talarna. Därför kanske jag avslutningsvis borde säga något om huruvida det i min världsbild finns plats för någon Gud. Om någon rätt och slätt frågar mig om jag tror på Gud, och begär ett rakt ja/nej-svar, så svarar jag (vilket ni kanske redan anat av vad jag hittills sagt) nej, jag tror inte på Gud.

Men håller jag Guds existens för helt utesluten? För att svara på det måste jag begära en närmare definition av vad som menas med Gud. Om ni menar den Gud som det står om i Bibeln - den person av manskön som skapade världen på sex dagar, som har detaljerade synpunkter på vad vi får göra bakom sovrummets dörrar (även med samtyckande vuxna), som utsatte Abraham för ett sadistiskt spratt och så när fick denne att ta livet av sin son Isak... den Gud som skickade sin egen son (som på något outgrundligt vis också är han själv) att korsfästas och torteras för att befria oss från våra synder - om det är den Guden ni menar, så måste mitt svar bli att, ja, den Guden är så långsökt och konstig att jag i brist på evidens håller hans existens för utesluten. Eller i alla fall nästan utesluten - om övertygande evidens för hans existens skulle dyka upp så är jag nog beredd att ändra mig. Så låt mig säga så här: jag håller hans existens för att vara lika utesluten som tanken att månen består av grönmögelost: om det faktiskt visar sig att månen är gjord av grönmögelost så är jag beredd att böja mig för det, men jag finner ingen som helst anledning att vänta mig att någon sådan bevisning skulle dyka upp.

Å andra sidan är det ju inte alla troende (låt oss för enkelhets skulle hålla oss till kristendomen) som är bokstavstroende på detta vis. Det ena efter det andra i Bibeln kan man ju, med bibehållen gudstro, hävda är metaforer av olika slag, och backa allt längre (så som jag uppfattar att t.ex. KG Hammar gör) från den konkreta gudsbild som presenteras i Bibeln mot en allt mer abstrakt. Efter riktigt långt backande återstår bara att man tror på "något slags högre makt", eller rentav på "något". Ju längre man backar mot det abstrakta och diffusa, desto mindre utesluten finner jag guden ifråga. Och någonstans på denna diffusa glidande skala finns väl någon punkt (som jag dock inte kan precisera då sammanhanget som sagt är så diffust) där jag inte längre kan säga mycket mer än "ingen aning, om det är detta du menar med Gud så kan väl Gud gott existera". Men å andra sidan, ju mer man sedan tillfogar om att Gud bryr sig om vad vi människor har för oss, vill oss väl, ingriper via bönhörelse, erbjuder ett liv efter detta, etc, desto mer långsökt och osannolik framstår i mina ögon teorin om hans existens.

onsdag 24 augusti 2011

Stora frågor och epistemisk ödmjukhet

Nu har jag bloggat i en hel månad utan att förmedla en enda Mu*****dteckning. Så kan vi inte ha det! Här är en rolig stripp från Jesus and Mo:

edge2

Och här är en till:

bus

Tipstack till ständigt alerte och ständigt läsvärde Patrik Lindenfors!

söndag 21 augusti 2011

Utilitarism och utomjordingar

En eventuell framtida konfrontation mellan mänskligheten och en fientligt sinnad utomjordisk civilisation är ett kärt tema i science fiction. Mer sällsynt är det i den vetenskapliga litteraturen, men det förekommer faktiskt.1 En sammanfattning av kunskapsläget, som i brist på empiri domineras av spekulationer över tänkbara scenarier, publicerades för ett par månader sedan i tidskriften Acta Astronautica. I den översikten finns bl.a. en överraskande (men spekulativ) koppling till klimatfrågan, vilken, som jag rapporterade om på Uppsalainitiativet häromdagen, ledde den till att en nyhet om risken för utomjordisk invasion i veckan valsat runt i pressen. Min egen syn på saken är att den risken inte är mycket att bry sig om så länge som kunskapsläget i frågan är så utomordentligt magert som det är i dag, i synnerhet som en rad hot mot vår mänskliga civilisation föreligger vilka (troligtvis) är mer akuta och för vilka vi har ett avgjort bättre grepp om vad som behöver göras.

En i mitt tycke (åtminstone i dagens kunskapsläge) mer fruktbar tillämpning av idéer om möten med utomjordingar är att använda dem som inspiration för filosofiska tankeexperiment. Ett känt exempel är Newcombs paradox, ett något mindre känt är Eliezer Yudkowskys berättelse Three Worlds Collide som i novellform erbjuder högintressant input för moralfilosofiska funderingar. I denna bloggpost skall jag skissera ett tänkt möte med utomjordingar i ett försök att kasta ljus (eller möjligen skugga) över den moralfilosofiska inriktning som kallas utilitarism.

Enligt utilitarismen bör vi välja de handlingar som kommer till störst total nytta. Ett specialfall är den hedonistiska utilitarismen, som likställer nytta med graden av välbefinnande, summerat över alla varelser med förmåga att uppleva välbefinnande eller dess motsats lidande; även lidandet kommer med i kalkylen, i form av minusposter. (Om vi inte insisterar på det hedonistiska perspektivet är vi fria att räkna in sådant som t.ex. kunskap eller estetiska värden, såsom värden i sig själva och inte bara medel för att uppnå välbefinnande.) Det finns goda argument för ett utilitaristiskt synsätt. Personligen är jag emellertid skeptisk till att dogmatiskt binda mig vid en enda morallära, och är således inte beredd att oreserverat ansluta mig till utilitarismen, och i synnerhet inte till den hedonistiska. Men det finns många andra som är mer övertygade om den hedonistiska utilitarismens grundläggande riktighet, däribland (om jag förstått dem rätt) filosoferna Peter Singer och Torbjörn Tännsjö. Jag undrar hur de ställer sig till följande tankeexperiment.
    Jorden angrips av en militär styrka av kentuarianer, så kallade därför att de kommer från en planet i omloppsbana runt stjärnan Alpha Centauri. Kentaurianernas avsikt är att tillfångata alla oss människor (eller så många de kan få tag i) i syfte att, för deras eget höga nöjes skull, hålla oss vid liv i små burar och utsätta oss för svår tortyr så länge som möjligt. Det står och väger huruvida invasionen skall lyckas, och det etiska dilemma jag härmed föreslår är huruvida man bör ställa upp för den mänskliga försvarsarmén eller hellre desertera och gå över till den kentaurianska anfallsstyrkan.
Jag gissar att de flesta, inklusive Singer och Tännsjö, spontant tar mänsklighetens parti i denna militära konflikt. Jag har emellertid inte redogjort för samtliga förutsättningar ännu. Så här ligger det nämligen till:
    Kentaurianerna har ojämförligt mycket större förmåga än vi människor att känna välbefinnande. Deras sensitivitet i förhållande till vår är närmast att jämföra med hur vi föreställer oss att vår sensitivitet förhåller sig till flugors eller bacillers. Maximalt välbefinnande kan kentaurianerna uppnå på ett enda vis, nämligen genom att se oss stackars människor sprattla under bestialisk tortyr. När de får uppleva detta mår de så bra inombords att det lidande vi stackars människor utsätts för blir till försumbara växelpengar i den hedonistiska uträkningen.
Nå, Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, på vilken sida ställer ni er i denna konflikt - människornas eller kentaurianernas? (Själv avser jag kämpa till sista blodsdroppen i den mänskliga försvarsstyrkan.)

Fotnot

1) I den häromåret utkomna antologin Global Catastrophic Risks, om existentiella hot mot mänskligheten, upptar konfrontationer med utomjordingar tre av totalt mer än 500 sidor, vilket jag uppfattar som närmast en överrepresentation i förhållande till temats förekomst i litteraturen som helhet.

lördag 20 augusti 2011

Därför är jag republikan

Idag betalar jag medlemsavgiften för inträde i Republikanska föreningen. Att jag är republikan1 är ett ställningstagande som har ganska litet att göra med vår nuvarande regents beklämmande kvinnosyn och motbjudande leverne. Det senare kan visserligen tjäna som illustration till det vettlösa i ett system där en statschef sitter på livstid i stort sett hur olämplig han än visar sig vara för uppdraget, men min huvudsakliga invändning mot monarkin är mer principiell. Det är inte värdigt en demokrati att dess högste chef erhåller sitt ämbete genom blodsband och förstfödslorätt. Till den som invänder att monarkin som institution idag inte längre har någon formell makt utan blott äger symbolvärde vill jag påminna om vad monarkin stått för genom historien och därför idag symboliserar: tyranni och envälde. Den som hyllar låt oss säga Karl XII och hans ämbete befinner sig på samma planhalva som den som gör Hitlerhälsningar eller sjunger Kim Jong Ils lov.

Mina vänner har, inför liknande uttalanden från min sida, ofta häcklat mig för mina medlemskap i Kungliga Vetenskapsakademien (invald 2004), Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (invald 2006) och nu senast Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (invald 2010). Är det inte en smula inkonsekvent av en republikan att ingå i sådana kungliga sammanslutningar? Den frågan kan jag bara ödmjukt besvara jakande, men försvarar mig (måhända en smula lamt) med att jag anser mig ha viktiga saker att uträtta inom det svenska forskarsamhället, och att jag av det skälet inte tycker mig att ha råd att avvara de nätverk som jag genom dessa exklusiva sällskap har tillgång till. Kanske kan det ändå räknas till mitt försvar att jag, genom mitt medlemskap i Republikanska föreningen, genom denna bloggpost och genom min allmänna frispråkighet även i andra sammanhang, står rakryggat och öppet för min uppfattning om det svenska statsskicket.2 Om detta anses otillräckligt kan jag, som grädde på moset, lova att, den dag jag får ta emot ett pris eller en medalj ur konungens hand (något som kanske aldrig kommer att ske trots att jag så innerligt väl förtjänar det), i samma ögonblick jag tar emot utmärkelsen och som ett slags salut till konungen och hans ämbete, avfyra en rejäl brakskit.

Fotnoter

1) Jag minns ett tillfälle för kanske tio år sedan då jag diskuterade politik med några amerikanska vänner, och särskilt deras förvånade ansiktsuttryck då jag förklarade för dem att jag var republikan. Låt mig därför framhålla, som jag gjorde för dem, att min ställningstagande mot statsskicket monarki och för statsskicket republik inte innebär att jag känner några särskilda sympatier för det republikanska partiet i USA.

2) Om (företrädare för) KVA, KVVS eller IVA skulle komma att anse att mitt ställningstagande i statsskicksfrågan är oförenligt med medlemskap hos dem, så är det, enligt min mening, upp till dem att utesluta mig.

tisdag 16 augusti 2011

Den centerpartistiska sjöfyllerifrämjarfalangen

Tala om trollen! Blott ett par dagar efter att jag ironiserat över Centerpartiets sjöfyllerifrämjarfalang slår de till igen, denna gång med en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.

Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.

måndag 15 augusti 2011

Presidentkandidaterna och klimatfrågan

Att USA skall ta ledningen i omställningen till fossilfria energisystem är rimligt att efterfråga, som t.ex. Papua Nya Guineas delegat Kevin Conrad gjorde i ett berömt uttalande vid klimatmötet i Bali 2007. Men det ser mörkt ut. Barack Obama har inte förmått göra mycket. Största bromsklossen finns i kongressen, och det är framför allt företrädare för det republikanska partiet (men inte bara de) som starkast motsätter sig en konstruktiv energi- och klimatpolitik. Republikanernas track record vad gäller synen på klimat- och annan vetenskap är förfärligt. Det skulle otvivelaktigt innebära ett nytt hårt slag mot förhoppningarna om ett amerikanskt ledarskap i klimatfrågan, om någon av de republikanska presidentkandidaterna skulle besegra Obama i presidentvalet 2012. Dock finns grader även i helvetet, och mellan de ledande republikanska kandidaterna kan tydliga nyansskillnader urskiljas i deras syn på (eller, snarast, ointresse för) klimatfrågan.

lördag 13 augusti 2011

Om frihet

Liberalismens grundidé - som jag varmt ansluter mig till - är att värna individens frihet. Tyvärr är implementeringen av idén inte okomplicerad. Då vi försöker utforma samhället med individens frihet som ledstjärna inser vi snabbt att det inte går att göra fullständigt konsekvent, ty det blir lätt så att den enes frihet kommer i konflikt med den andres. Min frihet att klippa gräsmattan hur och när jag vill inkräktar på din frihet att slippa bli störd på vilodagen. Din frihet att köra din bil hur fort du vill på landsvägen inkräktar på min frihet att kunna använda samma landsväg utan att riskera bli nedmejad av en fartdåre. Etc, etc.

Liberalism kräver alltså i praktiken ett kompromissande mellan olika friheter. Frihet är otroligt viktigt, men vi behöver också ta oss en funderare på vilka friheter vi i första hand bör värna, och vilka som är mindre viktiga. Därför har jag lite svårt att förstå och känna sympati med de liberala debattörer som väljer ut någon rent ut sagt löjligt oviktig frihet, och satsar tid och energi på att tala sig varma för denna (ofta utan att reflektera närmare över vilka andra friheter den eventuellt kan komma i konflikt med). Jag tänker på försvaret av, exempelvis,

fredag 12 augusti 2011

Marcus Birro till storms mot oss matematiker

Marcus Birros senaste Expressen-krönika, i onsdags, är ett rasande generalangrepp mot matematiken och mot oss matematiker. Han börjar med en självbiografisk notering om varifrån hans agg kommer:

    Jag har varit på kant med [...] matematikerna ända sedan den dagen på högstadiet när vår lärare i matematik funnit ett nytt, djävulskt påfund för oss harhjärtade drömmare.
    Matematik med bokstäver...
    Jag fattade ingenting. Ord var heliga, siffror obegripliga, så jag räckte upp handen:
    - Ja? undrade matteläraren.
    - Det är en bokstav i mitt mattetal.
    - Du ska göra om den bokstaven.
    - Till vad?
    - Till en siffra...

Liknande vittnessmål är vanligt förekommande (och pekar på ett skolans misslyckande som vi som arbetar med matematikutbildningsfrågor behöver ta på allvar), men det formidabla hat mot matematiken som Birro i sin krönika ger utryck för är ovanligare. Hans anklagelsepunkter är många, men jag fastnar för den här:

    Matematikerna låter sig aldrig svepas med av känslor. De har satt klorna i nästan varenda kultursida i hela landet. Allting ska sönderdelas, silas genom genusfilter, förödmjukas, förminskas, reduceras. Som om konsten och kulturen OCKSÅ var matematik.

    Det har fått till följd att de flesta inte längre läser kultursidorna fast kulturen borde vara det som ligger närmast varje medmänniskas innersta hemlighet. I stället har kulturen blivit en inbördes klubb med kollegiala blinkningar, kotterier och en, låt oss tala i klarspråk, en sorts upphöjd skitnödighet som har väldigt lite med kultur att göra.

Att vi matematiker skulle dominera de svenska kultursidorna låter som en lätt överdrift. Det är visserligen sant att Anders Björner hade en intressant artikel om matematikens tillämpningar i Dagens Nyheter för ett par år sedan, men det är långt ifrån varje år som någon matematiker får plats på DN:s kultursidor. Mer nyligen recenserade Helena Granström Lars Gustafssons senaste bok Mot noll i Svenska Dagbladet (vilket fick ett festligt efterspel), och i samma tidning skrev jag för nårga år sedan tre understreckare. Ola Hössjer fick förra året utrymme i Dagen för en mindre lyckad betraktelse över vetenskap och gudstro. Tanja Bergkvist bidrar (liksom jag själv) regelbundet till den högerinriktade kulturtidskriften Axess. Med detta har jag nog i stort sett tömt ut matematikerkårens närvaro på de svenska kultursidorna - jag kan ha glömt någon, men det ändrar knappast på det faktum att vi tillsammans tar långt mindre utrymme på kultursidorna än vad Marcus Birro alldeles ensam mäktar med.

I Birros bisarra världsbild är det för övrigt inte bara kultursidorna som vi matematiker tagit över, utan... hela världen!

    Världen styrs av matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram. De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt. Allting går att omvandla till fysisk och riktig verklighet.

Nå, kanske Birro avser ladda ordet "matematiker" med en mer generell (och måhända metaforisk) betydelse än vanligt? Det skulle t.ex. kunna vara så att han med "matematiker" avser alla oss som emellanåt försöker oss på att resonera logiskt och rationellt. Eller avser han det bara som ett skällsord i största allmänhet? Den ende "matematiker" han nämner vid namn är hur som helst Christer Sturmark. Christer är en god vän till mig, och mycket kan sägas om honom, men han är rakt inte någon matematiker i ordets vanliga mening. Och möjligen är inte "matematiker" det enda ord som Birro använder i någon alldeles egen betydelse: för att begripa en mening som...

    När världen en dag slås ur bruk och dömer sig själv till underhållning kommer matematikerna vara attesternas överstepräster.

...känner jag att jag skulle behöva ett lexikon som förser mig med översättningar från Birro-språk till konventionell svenska. Det troligaste är emellertid att några sådana översättningar inte går att skaka fram, helt enkelt därför att orden, när Birro använder dem, inte betyder något alls. För detta talar att om man slumpmässigt samplar och sammanfogar stycken ur Birros Expressen-krönikor så blir resultatet varken mer eller mindre begripligt än det ursprungliga materialet. Förlåt min primitiva den som sa't han va't-retorik, men när Birro talar om "upphöjd skitnödighet" och "den ansträngda och tillkämpade krångligheten på kultursidorna" så tycker jag att uttrycken passar allra bäst för att beskriva hans egna texter. Trots att jag är ganska härdad av allt trams som trycks i våra tidningar blir jag faktiskt förbluffad över att det finns tidningsredaktörer som tar på sig att publicera Birros rappakalja.

Andra bloggare som reagerat på Birros krönika är Patrik Lindenfors och signaturen charmkvark.

tisdag 9 augusti 2011

Anders Martinsson om klimatvetenskap och klimatdebatt

Kollektivbloggen Uppsalainitiativet, som jag är med och driver, har två huvudsyften: dels att så lättillgängligt som möjligt presentera klimatvetenskapen och vad denna har att säga om klimatförändringar, dels att bemöta de felaktigheter i ämnet som sprids av klimatförnekare och andra. Bloggen har funnits sedan hösten 20081, och är nu uppe i över 400 blogginlägg och tusentals kommentarer.

För den som är nyfiken på vad vi sysslar med, eller för den som inte är insatt i debatten om klimatvetenskapen men som vill skaffa sig grundläggande kunskaper om vad det handlar om, kan denna stora informationsmassa ge ett oöverstigligt intryck. Vad göra?

Från och med idag finns lyckligtvis två intervjuer tillgängliga på YouTube som ger den oinsatte möjlighet att på mindre än en timme få veta det viktigaste och mest grundläggande. Intervjuare är (i båda fallen) Joacim Jonsson, styrelseledamot i föreningen Vetenskap och Folkbindning, och den intervjuade är (åter i båda fallen) Anders Martinsson, initiativtagare till och sammanhållande kraft i Uppsalainitiativet.2

Den första av intervjuerna handlar om det klimatvetenskapliga kunskapsläget, och varför den tillgängliga evidensen tyder så starkt på en pågående och av människan orsakad global uppvärmning:


Den andra intervjun handlar om klimatdebatten och om klimatförnekarnas3 metoder.4


Båda intervjuerna rekommenderas varmt!

Fotnoter

1) Själv anslöt jag mig till arbetet med Uppsalainitiativet våren 2009.

2) Till vardags arbetar Anders Martinsson som gymnasielärare i fysik.

3) I intervjun kallas klimatförnekarna istället "klimatskeptiker" - den term dessa själva föredrar och som börjat sätta sig i svenska språket. Det senare är beklagligt eftersom termen "klimatskeptiker" är vilseledande, av skäl som diskuteras i början av intervjun.

4) Den film som Anders nämner 19:15 in i intervjun finns här.

fredag 5 augusti 2011

Liten övningsuppgift i informationssökning

Om du vill veta vad fortsatt ohämmade koldioxidutsläpp på sikt kan väntas leda till, vem eller vilka bör du då i första hand vända dig till?

onsdag 3 augusti 2011

Om medvetandet - två läsvärda noveller

En av vetenskapens allra största gåtor är den om hur ett materiellt universum kan ge upphov till ett fenomen som medvetandet. Avancerad neurovetenskap till trots är vi påtagligt handfallna inför problemet. Situationen är mycket värre än bara att vi inte vet svaret - ingen har ens åstadkommit något tillfredsställande förslag på hur ett svar skulle kunna se ut. Detta gör medvetandets natur och förhållande till den fysiska världen till ett högaktuellt ämne för filosofer. Jag är själv mycket road av medvetandefilosofi, och syftet med denna bloggpost är att tipsa om två noveller som kan fungera som ingångar i ämnet:

Var någonstans finns ditt "jag" eller ditt medvetande? De flesta skulle nog som svar på den frågan indikera en position någonstans bakom pannbenet. Detta har troligtvis mycket lite med att hjärnan sitter där (annat än via den kulturellt förvärvade, men för all del troligtvis korrekta, uppfattningen att det är hjärnan som i någon mening härbärgerar medvetandet), och desto mer med att positionen bildar något slags tyngdpunkt för våra viktigaste sinnesorgan. Denna samlokalisering av medvetandet med våra ögon och öron är dock kanske inte någon fysikalisk nödvändighet, en idé som Daniel Dennett, vår tids kanske mest lästa medvetandefilosof, väljer att lyfta fram i sin skönlitterära historia Where am I?1,2, som samtidigt problematiserar begreppet personlig identitet på ett sätt som för tankarna till Derek Parfits serie tankeexperiment kring teleportation i Reasons and Persons från 1984.

Ett problem med fysikaliska/biomolekylära/neurologiska förklaringar till medvetandet är att oavsett hur detaljerat vi beskriver de fysikaliska och neurologiska processerna, så tycks det alltid vara möjligt att svara - so what? Alla dessa nervkoppingar och synapser gör vad de gör, men varför i hela fridens namn skulle de ge upphov till medvetna upplevelser? Denna tankegång leder snabbt till begreppet filosofiska zombier. Filosofins zombier är något helt annat än populärkulturens, och definieras som varelser som är på pricken lika dig eller mig, ned till minsta nervcell, minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men saknar medvetande. En zombie ser ut som oss, går som oss, talar som oss, och de vecklar till och med in sig i exakt samma medvetandefilosofiska resonemang som oss - det är bara det att "där inne" råder totalt mörker, eller snarare, där finns ingenting.

Varför är vi inte zombier? Så kan man formulera vad medvetandefilosofen David Chalmers kallar the Hard Problem, rörande existensen av medvetande i ett materiellt universum.3 Chalmers talar gärna om zombier, och Dennett talar gärna om för honom att han borde sluta med det. Det är lätt att omfatta tanken att zombier är möjliga - måhända inte fysiskt möjliga så som vårt universum råkar vara funtat (där vissa slags fysikaliska processer verkar ge upphov till medvetande), men logiskt möjliga i ett annat, på ytan snarlikt, universum. Attraktionskraften i denna tanke, vilken Chalmers försvarar bl.a. i sin bok The Conscious Mind, kallar Dennett the zombic hunch - vår benägenhet att tro på zombier. De flesta som funderar över medvetandet känner lockelsen i the zombic hunch, men Dennett hävdar att om man skärskådar begreppet zombie tillräckligt noggrant ser man till slut dess inkoherens. Mycket av vad Dennett skriver - i böcker som Consciousness Explained och Sweet Dreams - handlar om att tålmodigt försöka föra läsaren dithän. Min egen zombic hunch är ganska stark. Tillfällig lindring får jag enbart när jag läser Dennetts medryckande prosa - samt, när jag läser Eliezer Yudkowskys4 Zombies: The Movie, som med en rejäl dos humor påvisar zombiebegreppets ömma punkt.

Fotnoter

1) Where am I? ingår i antologin The Mind's I från 1981, redigerad av Dennett tillsammans med Douglas Hofstadter, som jag läste och tog djupt intryck av någon gång kring 1990. Den boken, liksom samtliga övriga i den här bloggposten omnämnda böcker, rekommenderas varmt.

2) Den som, likt mig, fastnar för Where am I? kommer troligtvis också att upskatta science fiction-författaren Greg Egans novell Learning to be me som tar upp samma ämne. Den tycks inte finnas gratis nedladdningsbar, men slå gärna till och införskaffa Egans novellsamling Axiomatic där Learning to be me ingår.

3) Zombier, the hard problem och relaterade saker har jag berört tidigare, i Axess 4/2007.

4) Om den unge Yudkowsky (född 1979) har jag ibland (dock ej föranlett av Zombies: The Movie) tänkt att kanske är han vår tids viktigaste filosof. Jag siktar på att återkomma till honom i en eller flera kommande bloggposter.

tisdag 2 augusti 2011

Tännsjö om risken att underblåsa extremism

Torbjörn Tännsjö skriver, i en läsvärd och ödmjukt resonerande artikel på DN Debatt häromdagen, om en fråga som fått förnyad aktualitet efter terrordåden i Oslo och på Utöya. Bör vi i samhällsdebatten visa återhållsamhet i kritiken mot exempelvis islamska sedvänjor, inför risken att sådan kritik kan underblåsa extremism och i förlängningen i värsta fall resultera i terrordåd? Tännsjö finner här ett svårlöst dilemma, och avslutar sin artikel på följande vis.

    Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

    Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

    Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

    Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.

Det är bra att Torbjörn Tännsjö tar upp denna svåra diskussion, och det är bra att min gode vän Patrik Lindenfors (Sveriges idag kanske vassaste religionskritiker) fortsätter diskussionen i ett självkritiskt blogginlägg. Även jag kan ha anledning att idka självrannsakan, och har provocerats av Tännsjös och Lindenfors texter att fundera på frågan. Jag förstår problematiken, tycker inte alls att den är lätt, men tenderar att landa i en mer principfast ståndpunkt jämfört med Tännsjö och Lindenfors.

Jag menar att det öppna samhället och det öppna samtalet hör till de viktigaste saker vi har att försvara, inte bara som medel för att uppnå andra värden, utan som höga värden i sig själva. Jag tror därför att vi bör vara, om uttrycket tillåts, mycket försiktiga med att iaktta det slags försiktighet som Tännsjö och Lindenfors diskuterar.

Centralt för det öppna samhället är att om jag har kritiska uppfattningar om något samhällsfenomen - det må vara monarkin, det uppluckrade strandskyddet, fotbollslandslagets 4-4-2-spel, Israels utrikespolitik, halalslaktens rituella djurplågeri, könsstympning eller hederskultur - så känner jag mig fri att uttrycka dessa utan att oroa mig över om jag eller någon annan skall drabbas av våld till följd av mina yttranden. Till de viktigaste diskussioner som finns hör att kritisera, och även göra narr av, envåldshärskare och diktatorer som Khaddafi och Kim Jong Il; hit kan också räknas profeten Muhammed som, trots att han varit död i över ett årtusende, fortfarande håller miljoner människors sinnen i ett järngrepp. Många är de exempel på hur människor i mindre lyckligt lottade samhällen än vårt visat stort personligt mod i att våga kritisera sina härskare - jag tänker här på de folkliga resningarna i de östeuropeiska diktaturerna 1989, och på 2011 års motsvarigheter i arabvärlden.

I detta perspektiv, nog vore det ändå ynkligt om vi i den fria världen, vi som löper så oerhört mycket mindre risker att slås ned med våld (terrorism är trots allt ett marginellt fenomen hos oss), inte vågade stå för våra uppfattningar, utan räddhågset höll tillbaka med tanke på hur extremister i olika läger skulle kunna tänkas reagera.