tisdag 6 december 2011

Det finns vissa ämnen som, trots att de är ohyggligt viktiga, i stort sett lyser med sin frånvaro i den allmänna debatten. Hit hör den eskalerande teknikutvecklingens långsiktiga konsekvenser i allmänhet, och så kallad transhumanism i synnerhet. I nyutkomna Axess 9/2011 försöker jag dra ett litet litet strå till stacken i att korrigera denna brist, genom att recensera den aktuella boken H±: Transhumanism and its Critics. Här återger jag recensionen i dess helhet. I ett andra blogginlägg avser jag inom kort fylla på med några ytterligare synpunkter på boken, vilka inte fick plats i recensionen.

* * *

En förbättrad människa?

Människan har i alla tider sökt förbättra villkoren för sin existens, men förändringstakten har aldrig varit högre än idag. Vi skaffar oss ständigt nya redskap för att manipulera dels vår omgivning, men också oss själva. En explosionsartad utveckling i att på medicinsk, genetisk och elektronisk väg modifiera den mänskliga naturen ser ut att ligga framför oss och har i någon mån redan startat. Allt fler psykiska tillstånd som tidigare uppfattats som personlighetsdrag stämplar vi idag som patologiska och söker korrigera med psykofarmaka. Med hjälp av fosterdiagnostik och screening i samband med provrörsbefruktning kan vi påverka vilka gener vi för vidare till nästa generation, och frågan är hur länge det dröjer innan vi går vidare till direkt manipulation av embryots genuppsättning. Amerikanen Michael Chorost berättar, bl.a. i sin bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005, om sin förbättrade livssituation sedan han med hjälp av elektroniska implantat i innerörat fått hörseln tillbaka, och missionerar idag för att vi i framtiden på liknande vis skall kunna förbättra oss själva ytterligare genom att bygga in en direktuppkoppling till Internet i våra huvuden.

Transhumanism handlar om denna mångfacetterade utveckling, men ordet bär på flera betydelsenyanser. Det kan syfta på det akademiska studiet såväl av möjliga teknologier för att förbättra våra sköra och skröpliga kroppar som av risker och etiska frågeställningar i samband härmed. Det kan också syfta på den intellektuella subkultur som anser att långtgående ingrepp och förbättringar av människans kroppsliga och själsliga egenskaper, inklusive radikal förlängning av livet, är såväl möjliga som önskvärda. Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostrom är världsledande transhumanist i båda dessa betydelser av ordet, och skriver följande.
    Teknologisk förbättring av människan är visserligen förknippad med stora risker som behöver identifieras och undvikas, men den erbjuder också enorm potential för djupt värdefulla och mänskligt fördelaktiga användningar. I slutändan är det möjligt att sådana förbättringar kan göra oss, eller våra efterkommande, till ’posthumana’ varelser med obegränsad livslängd i full hälsa, avsevärt större intellektuella förmågor än någon enda människa idag har, [...] samt förmågan att välja och styra över sina egna känslor.
Notera distinktionen mellan transhuman och posthuman: ordledet ”trans” i transhumanismen syftar på idén att vi är på väg in i en övergångsfas mellan homo sapiens och den posthumana livsform som så småningom skall bli resultatet.

Mycket av den transhumanistiska litteraturen är starkt teknikoptimistisk och kan ibland få drag av sekulär frälsningslära. Även kritiska röster finns, varav den kanske mest kände är statsvetaren Francis Fukuyama. Ett decennium efter sin berömda The End of History and The Last Man från 1992 visade han prov på imponerande intellektuellt kurage genom att tillåta sig helomvändningen Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution. I den senare boken framhåller han att teknikutvecklingen gör att någon historisk slutpunkt knappast kan sägas vara nådd, och han varnar för att transhumanismens utmanande av gränserna för det mänskliga gör att vi hamnar på ett sluttande plan där vi tappar bort det unika människovärdet, med risk för fruktansvärda sociala konsekvenser inklusive krig och folkmord

I den aktuella antologin H±: Transhumanism and its Critics, redigerad av Gregory R Hansell och William Grassie, får vi ta del av båda sidor i debatten. Titelns H± anspelar på förkortningen H+, vilken företrädare för transhumaniströrelsen ibland använder om sig själva.

Ett av de bästa bidragen i är Nick Bostroms uppsats In Defense of Posthuman Dignity, varifrån ovanstående citat är hämtat, och där författaren också gör ett försök att bemöta Fukuyamas kritik. Vidare varnar Bostrom för det så kallade naturalistiska felslutet – att utan närmare motivering sätta likhetstecken mellan "naturligt" och "gott" – vilket förekommer särskilt ofta i debatten kring transhumanism:
    Naturens gåvor är ibland förgiftade och bör inte alltid accepteras. Cancer, malaria, demens, åldrande, svält, onödigt lidande och kognitiva tillkortakommanden hör till de gåvor vi transhumanister är kloka nog att vilja avvisa. Människans artspecifika natur är en rik källa till oacceptabla egenskaper, såsom vår benägenhet att bli sjuka, och vår fallenhet för mord, våldtäkt, folkmord, bedrägeri, tortyr och rasism. Naturens fasor i allmänhet och vår egen naturs i synnerhet är så väldokumenterade att jag förbluffas av hur [framstående tänkare] frestas att se det naturliga som en guide till vad som är önskvärt och normativt rätt.
Även om det är svårt att inte hålla med Bostrom om detta återstår mycket i det transhumanistiska tankegodset att känna oro och obehag inför. Historikern Hava Tirosh-Samuelson tar i ett vittförgrenat kapitel upp den dragning mot hedonistisk utilitarism – den etikfilosofi enligt vilken maximal total lycka eftersträvas – som ofta skiner igenom hos transhumanistiska tänkare. Med en ensidig fokusering på välbefinnande bortser vi från att obehag och svårigheter att söka övervinna kanske också behövs för att skänka livet mening. Det hedonistiska perspektivet i kombination med avancerad bioteknologi riskerar att leda till slutsatsen att det optimala samhällsarrangemanget är att var och en av oss permanent kopplas upp mot varsin lyckomaskin, som passiva mottagare av elektriska stimuli av våra hjärnors lustcentra. Ett sådant scenario, i all dess magnifika meningslöshet, finner Tirosh-Samuelson vara djupt otillfredsställande, och jag är böjd att hålla med.

Flera av bidragen i berör den så kallade Singulariteten, som är den kanske mest dramatiska spekulationen i hela den transhumanistiska och futuristiska litteraturen. Tanken är att när datorutvecklingen nått så långt att en artificiell intelligens skapats som överträffar oss människor, så sätter detta igång en mycket snabb självförstärkande fortsatt utveckling mot ofattbara intelligensnivåer och vidhängande tekniska landvinningar. Enligt vissa bedömare behöver det inte dröja särskilt många decennier innan så sker; den amerikanske dataingenjören och författaren Ray Kurzweil, som mer än någon annan populariserat idén om Singulariteten, anger (med närmast absurd grad av pseudoprecision) årtalet för dess ankomst till 2045. Om och när den inträffar kan den antingen innebära slutet för den hopplöst akterseglade mänskligheten, eller också (med lite tur och om vi spelar våra kort väl) att vi hänger med datorerna till himmelska höjder. Det senare kan ske via en dator-hjärna-symbios à la Michael Chorost, eller genom en teknologi som medger att vi helt enkelt kan tanka över våra medvetanden till datorerna.

Såsom ofta är fallet med antologier är ojämn i kvaliteten. Särskilt besviken är jag på att flera av de transhumanismkritiska bidragen faller tillbaka på teologiska tankegångar och argument. Det är inte så att jag skulle ha något emot anförandet av "mjuka" aspekter i denna debatt – tvärtom menar jag att etiska frågeställningar är helt centrala för att vi skall hitta fram till förnuftiga ställningstaganden. Vad jag vänder mig emot är relevansen i funderingar kring hur vi bör agera för att inte misshaga Jahve eller något annat hypotetiskt övernaturligt väsen.

Trots denna brist (och en del andra) i vissa av kapitlen innehåller tillräckligt mycket av värde för att jag utan att tveka skall rekommendera boken. Frågorna kring transhumanismen behöver lyftas i samhällsdebatten, och boken fungerar bra som ingång i ämnet.

En jämförelse med klimatfrågan kan vara på sin plats. De flesta människor har åtminstone ett hum om vad växthuseffekt och global uppvärmning är, tack vare att klimatfrågan de senaste fem åren tidvis fått ganska stort utrymme i media och politisk diskussion – ett utrymme som är mer än välmotiverat med tanke på de enorma följder på ett antal decenniers och längre sikt som vårt agerande i klimatfrågan kan få. Konsekvenserna av hur vi förhåller oss till transhumanismen är dock inte mindre, utan snarare av ännu monstruösare proportioner, samtidigt som väldigt få vet vad det handlar om eftersom frågan så gott som fullständigt lyser med sin frånvaro i mainstreammedia. Att den kommer upp på den allmänna dagordningen är av största vikt, ty dess frånvaro är liktydig med att vi fortsätter att med ögonbindel och full fart springa rakt fram i den fortsatta teknikutvecklingens ojämna och livsfarliga terräng.

7 kommentarer:

  1. Tack för ännu en mycket intressant text!

    SvaraRadera
  2. Tack Björn! Jag siktar på att återkomma med ännu en bloggpost om samma ämne i morgon, och hoppas att inte göra dig besviken...

    SvaraRadera
  3. Bra och relevant. Men jag ogillar att du blandar in Jahve, jag är ateist men jag tar Jahves parti i denna diskussion. Jag värnar om det outgrundliga och därför är jag helt exkommunicerad från all rationell sekulär diskussion.

    Det kan du betrakta som mitt eget problem och det är ok om ni materialistiska transhumanister håller diskussionen för er själva. Det är så historien löper och det är i sin ordning tydligen.

    Du som matematiker får förresten gärna lyssna på Chaitins inställning till matematiken. Jag kan inte säga att jag har en matematikfilosofisk uppfattning, men ändå är jag inspirerad av Chaitins inställning, jag tror att all epistemologi i grunden är uppenbarelser vi får av naturen. Nånting nytt vecklar helt oförutsägbart ut sig av evolutionen och i folks hjärnor.

    Det är tacksamt och fantastiskt, men det är också begränsande. Vi vet inte vad vi inte vet.

    Minns när Dolly klonades. Man tyckte att det funkade men senare kom man på att det inte var en perfekt kloning. Jag tror att naturen är sådan och att antalet nivåer vi kan kopiera perfekt är något vi inte kan känna till. När materialisten tror sig ha upptäckt den sista nivån så kommer inte jag tro på det. Och jag anser mig ha rationella anledningar till det.

    Så när du talar med M efter hennes teleportering så är allt absurt för det ligger ett slagsmål på lur. Du kanske har rätt, men jag med mitt patetiska tänkande är iaf en väsentlig del av mänskligheten. Tror jag.

    SvaraRadera
  4. Tack Daniel!

    Dock vill jag försäkra att du inte är exkommunicerad från rationell sekulär diskussion. Det är precis en sådan jag försöker driva på den här bloggen, och du är välkommen med dina kommentarer.

    Angående Jahve så känns det lite orättvist och alldeles bakvänt att du kritiserar mig för att ha "blandat in" honom. Det var ju faktiskt inte jag, utan flera av H±-författarna (främst Hava Tirosh-Samuelson och Ted Harris), som gjorde det. Min enda kommentar i sammanhanget var att jag inte tycker att han borde blandas in i diskussionen.

    SvaraRadera
  5. Min poäng är bara att personen är vad vi _är_, och att vi aldrig kan vara något annat än den specifika individ vi är just nu och kommer fortsätta att vara tills den enskilda instansen som utgör oss slutar existera. Vi kan aldrig vara en sorts individ eller en typ av individer, eftersom sorter och typer bara är klassifikationer som vi använder för att kategorisera tillvaron. Vi finns bortom våra egna klassifikationer och kategorier, och bortom dessa finns inget annat än enskilda individer. Vi kan låta "Olle" betyda "alla individer med egenskaperna X, Y och Z", men "Olle" kommer fortfarande vara reducerbar till de enskilda individer som uppfyller kriterierna för att ingå i "Olle". Rent objektivt tror jag att alla våra begrepp är reducerbara till observerbara enskilda företeelser som existerar oberoende observatörer, och att dessa företeelser är allt som egentligen existerar. Detta innebär att så länge personer tillhör det som egentligen existerar, vilket jag tror att de gör, kan de aldrig existera på två platser samtidigt (annat än på något konstigt kvantmekaniskt sätt som jag inte vet något om), och aldrig återskapas i kraft av något annat.

    Jag hoppas jag gjort mig själv någorlunda förstådd, och hoppas att du orkar/har tid att svara.

    God jul och gott nytt år.

    SvaraRadera
  6. Intressant recension av en antologi jag uppenbarligen borde läsa!

    Jag måste dock ifrågasätta Tirosh-Samuelson slutsats att mänskligheten skulle sluta som fångar, fjättrade i våra lustcentra av maskiner som ständigt gav oss lust och stimulans. Det verkar helt enkelt otroligt att vi ständigt skulle underkasta oss ens det starkaste rus - jag tror helt enkelt att de flesta av oss skulle bli uttråkade också av det.

    SvaraRadera
  7. Linus, du tror inte möjlighen att upplevelsemaskinen skulle kunna utrustas med en mekanism som blockerar våra hjärnors uttråkad-rekationer?

    SvaraRadera