onsdag 2 maj 2012

Varför finns någonting, snarare än ingenting?

Tänk om vi människor inte fanns, eller om det inte fanns några medvetna varelser överhuvudtaget. Ett sådant universum med alla dess stjärnor och planeter framstår som obegripligt ödsligt. Men tänk om inte heller stjärnor och planeter fanns, och inga galaxer, inga meteoriter, ingen materia överhuvudtaget. Bara tomma intet - vakuum. Hisnande och skräckinjagande. Men tänk om det inte ens fanns vakuum, eller tid och rum, eller ens några naturlagar. Nu börjar svindeln kännas i magen. Tankeexperimentet är infernaliskt svårt att hålla fast vid, och tanken vill gärna glida över i att det ändå finns något längre bort, "någon annan stans".

Varför finns någonting, snarare än ingenting? Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag ställde mig frågan första gången - kanske tio eller tolv, och jag har sedan dess återkommit till den då och då. Den hisnande och skrämmande känslan var i alla fall densamma då som nu, och jag kan inte berömma mig om att ha gjort några som helst framsteg på väg mot ett svar. Gissningvis har människor i alla tider ställt sig samma fråga, och gissningsvis har de drabbats av samma svindelkänsla. Frågan förefaller tidlös och evig.

Tidlösheten till trots har frågan de senaste månaderna plötsligt flammat upp och blivit föremål för upphettad offentlig debatt. I vintras publicerades kosmologen Lawrence Krauss bok A Universe from Nothing: Why There is Something Rather Than Nothing. Den 23 mars i år recenserade vetenskapsfilosofen David Albert i kritiska ordalag boken i The New York Times. Krauss tog illa upp, och slog tillbaka mot Albert i en intervju i The Atlantic där han två gånger(!) kallar Albert "moronic", och till råga på allt dömer ut filosofi som en meningslös sysselsättning, och vetenskapsfilosofi som meningslösast av allt ("Philosophy is a field that, unfortunately, reminds me of that old Woody Allen joke, 'those that can't do, teach, and those that can't teach, teach gym.' And the worst part of philosophy is the philosophy of science; the only people, as far as I can tell, that read work by philosophers of science are other philosophers of science."). Och sedan har det rullat på, med läsvärda bloggkommentarer av bl.a. Massimo Pigliucci och Sean Carroll, samt en senare reflektion av Lawrence Krauss där han gör en ansats att gjuta en smula olja på vågorna och backar från sina mest svepande formuleringar om filosofer.

Vad handlar då debatten om? Carroll ger en koncis och balanserad "executive summary":
    Very roughly, there are two different kinds of questions lurking around the issue of "Why is there something rather than nothing?" One question is, within some framework of physical laws that is flexible enough to allow for the possible existence of either "stuff" or "no stuff" (where "stuff" might include space and time itself), why does the actual manifestation of reality seem to feature all this stuff? The other is, why do we have this particular framework of physical law, or even something called "physical law" at all? Lawrence [Krauss] (again, roughly) addresses the first question, and David [Albert] cares about the second, and both sides expend a lot of energy insisting that their question is the "right" one rather than just admitting they are different questions.
Låt oss kalla Krauss fråga den fysikaliska, och Alberts fråga den filosofiska. Vilken av dem som är den mer intressanta får väl sägas vara en fråga om tycke och smak, men det är helt klart den filosofiska frågan som regelbundet hemsökt mig (liksom många andra, kanske rentav de flesta, filosofiskt lagda människor) allt sedan barndomen.

Att materia, och till och med rumtiden, kan uppstå ur "intet" som en följd av kvantfältteoretiska lagar, är höggradigt spännande och intressant. Dock bidrar denna insikt mycket lite eller inte alls till att mildra den filosofiska frågeställningens existentiella avgrundsdjup. Som Albert uttrycker saken i sin recension:
    Where, for starters, are the laws of quantum mechanics themselves supposed to have come from? Krauss is more or less upfront, as it turns out, about not having a clue about that. He acknowledges (albeit in a parenthesis, and just a few pages before the end of the book) that every­thing he has been talking about simply takes the basic principles of quantum mechanics for granted. "I have no idea if this notion can be usefully dispensed with," he writes, "or at least I don’t know of any productive work in this regard." And what if he did know of some productive work in that regard? What if he were in a position to announce, for instance, that the truth of the quantum-mechanical laws can be traced back to the fact that the world has some other, deeper property X? Wouldn’t we still be in a position to ask why X rather than Y? And is there a last such question? Is there some point at which the possibility of asking any further such questions somehow definitively comes to an end? How would that work? What would that be like?
Här framgår tydligt att såväl Albert som Krauss är klara över att de båda frågeställningarna är olika.1 Men vad kommer då det hårda tonläget ifrån? Jag kan inte finna annat än att skulden står att finna hos Krauss. Alberts recension är visserligen en smula elak, men helt inom ramarna för gängse konventioner om hur den kritik som är en oundgänglig del av det akademiska och intellektuella samtalet bör framföras. Krauss svar i The Atlantic är något helt annat: här far han ut i otidligheter som inte har någon motsvarighet i Alberts recension och som knappast hör hemma i civiliserad diskussion.

Tillåt mig att leka amatörpsykolog och spekulera lite över orsakerna till Krauss häftiga reaktion. Jag tror att dessa står att finna i att han är (åtminstone delvis) medveten om att han spelar ett dubbelspel. Samtidigt som han i vissa av sina yttranden tydligt erkänner distinktionen mellan den fysikaliska och den filosofiska frågeställningen, kan han knappast vara helt omedveten om att hans boks undertitel - "Why There is Something Rather than Nothing" - är ämnad att locka horder av läsare som hoppas hitta ett svar på den filosofiska frågeställningen.2 Saken förvärras ytterligare av förljande passage i Richard Dawkins efterord i boken:
    Even the last remaining trump card of the theologian, "Why is there something rather than nothing?," shrivels up before your eyes as you read these pages. If "On the Origin of Species" was biology’s deadliest blow to super­naturalism, we may come to see "A Universe From Nothing" as the equivalent from cosmology. The title means exactly what it says. And what it says is ­devastating.
Stora ord av Dawkins, och höggradigt ogrundade. Man får ett bestämt intryck av att Dawkins inte begripit skillnaden mellan den fysikaliska frågeställningen och den filosofiska. Här borde Krauss haft omdöme nog att avvisa Dawkins bidrag. Men han blev förstås smickrad, samtidigt som det väl hade varit genant att förklara för Dawkins att hans vänliga ord i själva verket är opublicerbart trams.3

Fotnoter

1) Krauss följande formulering av distinktionen, hämtad ur The Atlantic-intervjun är välfunnen: "I don't ever claim to resolve that infinite regress of why-why-why-why-why; as far as I'm concerned it's turtles all the way down."

2) En iögonfallande illustration till hans dubbla förhållningssätt är hur han i The Atlantic-intervjun dels tillåter sig att docera om att "If you're writing for the public, the one thing you can't do is overstate your claim, because people are going to believe you. They see I'm a physicist and so if I say that protons are little pink elephants, people might believe me. And so I try to be very careful and responsible", samtidigt som han i en annan passage i samma intervju, då han blir en smula pressad om något han påstått, faller tillbaka på "Well, yeah, I mean, look I was being provocative, as I tend to do every now and then in order to get people's attention.".

3) Krauss agerande här är i viss mån förståeligt (men likväl klandervärt). Hur hade jag själv reagerat om, låt oss säga, jag skickat ett utkast av Riktig vetenskap och dåliga imitationer till Dawkins i hopp om ett efterord, och om han, mot all förmodan, tackat ja till uppdraget och utnämnt mig till vår tids Bertrand Russell, eller hävdat att jag gjort de viktigaste matematiska framstegen sedan differentialkalkylens införande, eller något liknande absurt? Förhoppningsvis hade jag avvisat honom, men säker kan jag inte vara så länge jag inte råkat ut för situationen ifråga.

9 kommentarer:

  1. Problemet är väl att många filosofer antar att den filosofiska frågan överhuvudtaget är koherent (och ser fysikernas gradvisa övertagande av frågeställningen som en attack mot deras fält).

    (1) Den antar att "ingenting" är mer naturligt än "någonting" och att "någonting" kräver en förklaring.

    (2) Använder nonsensbegreppet "ingenting", som per definition aldrig kan ges en meningsfull, positiv definition (då hade det ju varit någonting!)

    (3) Antar ett platoniskt (eller motsvarande), snarare än instrumentalistiskt perspektiv för fysikens lagar.

    Alla dessa saker antas arrogant av t. ex. Albert utan något särskilt tydlig motivering, trots att de inte alls är uppenbara eller okontroversiella.

    Likt vissa som kräver att religiösa övertygelser skall respekteras, verkar vissa filosofer på liknande sätt kräva respekt för innehållslösa (ingen vits avsedd) filosofiska frågeställningar.

    Det finns dock inget som säger att intuitioner som fungerar på vår analysnivå (allt har en orsak, det är alltid meningsfullt att fråga "varför" etc.) behöver vara tillämpbara i områden som de aldrig testats i (eller misslyckats i) som t. ex. kosmologins eller kvantmekanikens spjutspetsforskning.

    SvaraRadera
  2. Som jag ser det är frågan inte gåtfull alls. Universum finns, med den fysik det har, därför att det är just det universum där vi kan existera. Sedan må detta universum vara hur långsökt som helst; dess existens är underställt premissen att frågan kan ställas.

    Vidare kan man fråga sig vad existens egentligen innebär, och vad som är så speciellt med denna egenskap. Jag tänker att vi har vi har en tendens att överbetona existensens betydelse, bara av den anledningen att vi existerar. Alltså att det är just vi som existerar i vårt universum.

    SvaraRadera
  3. ctail: Jag har träffat på det argument du använder tidigare, men har svårt att finna det övertygande. Tillåt mig återanvända en förklaring till min tveksamhet som jag lade fram på en annan blogg för några år sedan:

    "A very useful device for judging the validity of a philosophical argument is to apply it to a more familiar situation and see where it leads. In that spirit, consider the following three exchanges:

    Q1: Why was John F Kennedy killed? A1: If he hadn’t been killed, you would never have thought of asking this question, so the mere fact that you’re asking it shows that he was killed, and there is nothing more to say about this issue.

    Q2: Why did the dinosaurs go extinct? A2: Well, if they hadn’t, then you wouldn’t have asked. This shows that the dinosuars did go extinct, thus answering your question fully.

    Q3: Why is there something rather than nothing? A3: If there was nothing, then in particular you would not have been around to ask the question. Hence, there exists something. This simple deduction settles the matter, and nothing more needs to be said.

    I am sure you agree that answers A1 and A2 are highly unsatisfactory. But answer A3 uses the exact same kind of reasoning, so we must conclude that also A3 is unsatisfactory.

    [A possible attempt at this point to distinguish Q3 from Q1 and Q2 would be to note that that me may still conceive of a situation where questions Q1 and Q2 are asked in spite of both JFK and dinosaurs still being alive, while if nothing exists there is absolutely no way that that Q3 can be asked. To counter this objection, let me replace 'ask' by 'askh' in the above exchanges, where 'askh' is defined to mean 'pose a meaningful question'. Then the discrepancy between Q1/Q2 and Q3 disappears. Also, it seems to me unlikely that replacing 'ask' by 'askh' in your argument would change its validity, because it would be extraordinarily surprising if it turned out that our capacity to ask meaningsless questions turned out relevant to deep metaphysical issues.]

    It seems to me that the mistake you make is a misunderstanding of what the word 'why' means. Suppose we observe an event B, and ask 'why B?'. What we mean by this is that we want an explanation for how B came about from circumstances not including B. If the explanation involves 'because of B' or 'because we observed B', then it is circular, and not a valid answer to the 'why' question."

    SvaraRadera
  4. Men Olle, försöker du nu inte applicera intuitioner som fungerar på vår analysnivå (t. ex. "varför dödades JFK?") på områden där dessa antingen inte blivit testade, eller blivit testade och misslyckats? Är inte det lite av en naiv extrapolation?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag erkänner mig skyldig till "naiv extrapolation", Emil. Men om vi överhuvudtaget skall ha någon möjlighet att göra insteg på områden där vi knappt begriper ett skvatt (typ Varför finns det någonting, snarare än ingenting?) så måste vi nog våga oss på en och annan naiv extrapolation från områden som vi begriper bättre (men självklart göra detta med ett stort mått av ödmjukhet och beredskap att revidera våra tankegångar).

      Radera
  5. Oavsett invändningen om naiva extrapolationer: "svaret" på Q1 som matchar A3 vore ju "Frågan hade inte kunnat formuleras ifall Kennedy inte mördats", vilket förstås inte är sant. Om jag förstår dig rätt vill du göra A1, A2 och A3 faktamässigt sanna genom att ändra dem till att bara handla om meningsfulla frågor, men då förlorar du ju det egentliga svaret på frågan om någontings existens. Det förändrade A3 är inte mitt svar på Q3.

    En avgörande skillnad mellan Kennedymordet och någontings existens är Kennedy bara hade en chans att mördas. Hade han inte mördats hade det inte kunnat bli sant att han mördats, "åtminstone inte samtidigt som förra gången" med en Tage Danielssonsk formulering. Universum hade däremot kunnat låta bli att existera i hur många fall som helst, och ändå ha oändliga möjligheter kvar att existera i åtminstone något fall. Det är bara i ett sådant specialfall frågan kan ställas.

    För att jämföra med en fråga jag tycker funkar bättre: "varför finns det ett x sådant att x+1=0?" Tja, det gör det inte nödvändigtvis. Det beror på om man betraktar frågan inom ramen för ett universum där t.ex. negativa tal är meningsfulla. Gör man det är svaret helt enkelt att det är så just detta universum, en möjlighet bland oändliga möjligheter, är beskaffat. På samma sätt beror frågan "varför finns någonting?" på om man betraktar den inom ramen för ett universum där t.ex. existens är meningsfull, men i det fallet är det enda möjligheten.

    Existens är ett vagt och godtyckligt begrepp, som ligger i betraktarens öga. Vi slänger oss med många universa, ofta utan att tänka på det. Några upplevda, några fiktiva, men alla med olika kriterier för existens. I varje universum finns, enligt dess kriterier, någonting, annars vore det inget universum. Det materiella/fysikaliska universum vi oftast menar när vi säger "universum" är en av flera abstraktioner vi använder för att beskriva vår omgivning.

    SvaraRadera
  6. "En avgörande skillnad mellan Kennedymordet och någontings existens är Kennedy bara hade en chans att mördas." Inte rikitigt säkert, t.ex. multiversum teorin motsäger detta.

    SvaraRadera
  7. Jag tror att Krauss' ilska över recensionen kan ha en smula prestige över sig enär han är känd för att (före sin bok) ha haft långdebatt mot kristne apologeten William L Craig (finns på youtube).
    Coolt att se något nytt från David Albert förresten, minns något om mångvärldar och diskussion med Sean Carroll för några år sedan, blev redan då impad.

    Det finns dock en liten begging-the-question om man är teist och ställer frågan "Varför finns någonting snarare än ingenting" och det är att frågan man egentligen ställer är "Varför finns någonting förutom Gud" typ.


    /Cecilia

    SvaraRadera
  8. Det var antagligen inte den här diskussionen mellan Albert och Carroll om det fantasieggande och skrämmande begreppet Boltzmannhjärnor du syftade på, Cecilia, men tack ändå för tipset!

    SvaraRadera