torsdag 13 juni 2013

Cornucopiansk krigsfiktion

Att som jag vara född och uppvuxen i Sverige under efterkrigstiden är givetvis en vinstlott i livets skoningslösa lotteri. Krig har jag aldrig sett på nära håll, och har därför svårt att ordentligt föreställa mig dess fasor. Rapporteringen från Syrien och Afghanistan känns avlägsen och abstrakt. Men kanske kan det hjälpa inlevelseförmågan på traven att ta del av fiktiva krigsskildringar som utspelar sig här hemma i Sverige. Två sådana har jag läst.

Den första är Hans Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog från 1996, som jag läste när den var ny eller nästan ny. I maj 1941 spränger en grupp svenska attentatsmän ett tåg med tyska trupptransporter mot Norge, vilket får Tyskland att angripa och ockupera även Sverige. Jag minns inte bokens handling i detalj, men den kändes som ett tungt argument mot pacifismen, som jag länge hade haft en ambivalent inställning till. Det dödliga attentatet kändes moraliskt helt rätt, inte bara ur något slags dygdetiskt perspektiv (man bör inte vika ned sig mot ondskan, och man bör dra sitt strå till stacken) utan också med ett mer konsekvensetiskt synsätt (som man kunde vänta sig så innebar Tysklands ockupation av Sverige att de tvingades ta av sina begränsade krigsresurser från andra fronter, vilket sparade en hel del elände och till slut förkortade kriget med flera månader).

Den andra läste jag helt nyss: Midvintermörker från 2011, av bloggarkollegan Cornucopia,1 a.k.a. Lars Wilderäng. En irriterad stämning råder mellan Sverige och Ryssland, som skyller ett attentat mot Nord Stream på Sverige och mer allmänt pekar ut oss som en fristad för tjetjenska terrorister, men det kommer ändå som en total överraskning då de plötsligt och på bred front går till militärt angrepp mot oss, tidigt på morgonen annandag jul 2012. Under det dryga dygn huvuddelen av boken utspelar sig går det totalt sett riktigt illa för fäderneslandet, även om enstaka svenska hjältedåd ger lokala framgångar. Lars Wilderäng är uppenbart kritisk till den hårda nedbantningen av det svenska försvaret, och med den suspension of disbelief som krävs för att njuta av god skönlitteratur upplevde jag boken som ett starkt argument för ett starkare försvar, men å andra sidan har jag inte de kunskaper som krävs för en välgrundad bedömning av hur sannolikt hans scenario är.

Framställningen har - på gott och ont - vissa likheter med Jan Guillous Hamilton-böcker. Det finns hela tiden en spänning som gör att man drivs läsa vidare, men författaren lägger mer krut på vapenteknik än på personteckningar, och den spänning jag upplever handlar mer om det övergripande militära och politiska spelet än om hur det skall gå för de enskilda huvudpersonerna. Dessa är många, och flerstalet stupar förr eller senare i strid. En av de hjältar som klarar sig genom hela boken är vice statsminister Gerd Olsson, som har flera drag lånade av Maud Olofsson, och som i den plötsliga krissituationen får träda in i statministerrollen sedan vår ordinarie statsminister Henrik Randberg saknas efter de brutala bomböverfallen mot Stockholm.

Givetvis råder ingen tvekan om vilken sida läsaren skall heja på i den militära konflikten, men boken bjuder ändå på en del inte helt självklara moraliska dilemman. Om Lars Wilderäng läser detta är jag uppriktigt nyfiken på om han med handen på hjärtat anser att en annan av bokens huvudpersoner, polisassistent Mia Svensson, handlar rätt på sidan 354 och därefter på sidan 359.2

En uppföljare till Midvintermörker, med den för tillfället något mer årstidsaktuella titeln Midsommargryning, släpptes nyligen, med en handling som utspelar sig i ett fortsatt besvärligt geopolitiskt läge ett decennium senare. Nya militära konfrontationer är att vänta. Kommer jag att läsa uppföljaren i sommar? Njaäe, konkurrensen om att ta plats på min sommarläslista är svår,3 och efter att ha läst Midvintermörker känner jag mig just nu lite mätt på militärjargong och automatgevär.

Fotnoter

1) Bloggen Cornucopia stavas med frågetecken på slutet, men jag har svårt för att skriva ut det mitt i en mening då jag tycker att det rycker sönder interpunktionen. Namnet betyder för övrigt ymnighetshorn, och är om jag förstått saken rätt en ironisk hänsyftning på primitivt tillväxttänkande.

2) Givetvis har jag full förståelse för om han väljer att inte svara. En god roman får ju gärna bjuda på en del moraliska och andra tvetydigheter och frågetecken, och det är knappast en författares skyldighet att räta ut dem alla.

3) Utan att vara någon direkt kultursnobb vill jag ändå gärna tänka på mig själv som en person med något bredare litterär smak4 än Henrik Randberg... förlåt, Fredrik Reinfeldt.

4) Oops.

12 kommentarer:

  1. Sannolikheten för scenariot i Midvintermörker är extremt lågt. Ryssen behöver ju inte Gotland för att skydda gasledningen, stridskrafter för det har de redan på plats i Kalliningrad. Att starta ett krig för det behöver de inte.
    Boken har sina positiva sidor som ren underhållning, men den känns som den är väldigt fast i Kalla-kriget tänkandet fortfarande.
    /Tryggve

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni missar att det även kapades oljetankers från båtar baserade på svenskt territorium, inte bara gasledningen alltså. Men det är som sagt fiktion. Ändå är Östersjön världens tredje viktigaste exportfarled för olja - bara Hormuz-sundet och Malaccasundet som står för mer oljetransporter. Och all olja från en enda exportör - Ryssland. Ett Ryssland som i dagarna för första gången sedan 1993 tackat nej till att delta i den gemensamma fredsövningen BALTOPS, som hållits varje år.

      Radera
    2. Fotnot 2. Helt korrekt. Inte min sak att säga hur en läsare ska tolka något, läsupplevelsen och funderingarna kring denna är läsarens. Jag har naturligtvis en avsikt och en åsikt, men den säger jag inte. Åtminstone inte i text där jag kan citeras. Eller framför mikrofon eller kamera.

      Det enda jag säger är att jag gillar gråzoner och en uppmärksam läsare kan notera hur svenskarna mot slutet av Midvintermörker gör samma saker som ryssarna gjorde i början, plus en del andra markörer som visar på likheter och att vi alla kanske är av samma skrot och korn?

      Radera
    3. Kan ju tillägga att Mias agerande på de nämnda sidorna är föremål för mången kontrovers och rent av böcker kastade i väggen. Finns en del som har väldigt negativa åsikter om Mia.

      Radera
    4. Att vi alla, oavsett nationalitet, är "av samma skrot och korn" har jag alltid betraktat som självklart. Stings "Russians" var en stor favorit när det begav sig, i synnerhet textraden "I hope the Russians love their children too", som jag betraktar som ironisk, med udden riktad mot dem som inte ansåg det självklart att även ryssar är människor med mänskliga känslor.

      Radera
    5. Så sant. Sedan kan en annan sak påpekas också, nämligen när svenskar lider av rysskräck så lider ryssar av NATO/USA-skräck. :-) I alla fall de som jag har pratat med på senare år. De skrattade åt den svenska rysskräcken, som de nog mest tyckte var fånig, men var oroade över NATO:s/USA:s avsikter.


      /Tryggve

      Radera
  2. Hangarfartyget Gotland/Öland finns det nog många Ryssar som drömmer om. Sannolikhet låg? Mjaaa?

    SvaraRadera
  3. "Midsommargryning" bör absolut läsas.

    SvaraRadera
  4. Man kan ju naturligtvis tolka "Midvintermörker" hur man vill. Är man minsta intresserad av försvarspolitik och geopolitik, så är den , tycker jag, ett mycket intressant inlägg i den debatt som i princip inte förs i konungariket Sverige alls. D.v.s huruvida Sverige skall ha en militär försvarsförmåga eller ej. Att den dessutom är utomordentligt spännade och välinitierad a' la tidig Tom Clancy gör ju inget !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast som inlägg i försvarsdebatten så lider Midvintermörker också av problemet att det är fast i ett kalla-kriget tänk, som inte tar hänsyn till NATO:s expansion österut sedan kalla krigets slut.

      Hoppar ryssen på oss och ingen bryr sig om oss så spelar det ju krasst sett ingen roll om vi har tre eller fyra gånger större försvarsbudget än vad vi har idag, ryssarna har så mycket större resurser än vad vi har att de kan mala ned oss i alla fall. Plus att de ju också är en kärnvapenmakt.

      /Tryggve

      Radera
    2. Jag är inte säker, Tryggve, på styrkan i ditt argument "...så spelar det ju krasst sett ingen roll...". Ju starkare försvar vi har, desto kostsammare blir det att besegra oss, och det är inte säkert att en potentiell angripare, om än militärt överlägsen, är okänslig för denna kostnad.

      Radera
    3. Visst, jag drar resonemanget till sin spets där. Poängen jag vill ha fram är att det nog är väldigt dyrt att bygga upp ett försvar som garanterat håller ryssen borta, om vi samtidigt inte kan räkna med någon hjälp utifrån i ett krisläge. Så är ju i princip läget i Midvintermörker. :-)

      Sådan planering hade vi ju inte ens under invasionsförsvarets dagar. Där räknade vi ju med hjälp från väst, i alla fall planerades det ju för det även om det inte var officiellt.

      Radera