onsdag 9 april 2014

Vänner i skoldebatten

Jag var under några år (cirka 2003-2005) mycket aktiv i svensk skoldebatt, och framhåller gärna min text Det är dags att göra upp räkningen (i Axess 4/2004) som en klar höjdpunkt från den perioden. Att den energi jag lade på skolfrågan sedan kom att minska kan möjligen i någon mån ha berott på en uppgivenhet inför oförmågan hos den politiker jag trots allt satt en del hopp till - Jan Björklund - att sedan han kommit i regeringsställning ställa saker och ting till rätta. Men mest handlar det nog om att andra frågor (inte minst klimatet) pockade på min uppmärksamhet.

Skolfrågan är emellertid minst lika viktig idag som för tio år sedan. Borde jag återvända till den? Just nu tycker jag inte att det behövs, då påtagligt många av mina klokaste vänner och bekanta levererar välgenomtänkta och vassa inlägg i skoldebatten. Främst i ledet går Per Kornhall,1 men här ett aktuellt axplock från några av de övriga:

  • Stridbare evolutionsbiologen och mångsysslaren Patrik LindenforsCurie-bloggen den 18 mars:
      Jag läser i tidningen om konkurrerande förslag i skoldebatten. Det verkar onekligen som om någon åtgärd behöver sättas in, som om någon behövde göra något och snart. Men vad? Förslagen från de två blocken är väldigt lika, men det handlar enbart om administrativa åtgärder. Pengar och strukturer, ordning och fler lärare, men aldrig högre löner till lärarna – aldrig det.

      Något som också lyser med sin frånvaro är diskussionerna kring själva skolarbetets utformning. Det kanske är lika bra, för politisk styrning av pedagogik låter onekligen som en tanke från 70-talets Östtyskland. De två skolpolitiska talespersonerna har heller inga jättemeriter vad gäller faktiskt, praktiskt arbete med skolor. Så det enda de egentligen kan föreslå är väl att slänga pengar efter problemet – eller omorganisera hela skolorganisationen – igen.

      En tanke vore förstås att kontakta expertisen och fråga pedagogerna vad de tycker behöver göras. Vad säger forskningen om hur vi ökar kunskapsinhämtningen i skolan? Något praktisk nytta bör man väl kunna ha även av akademiker och här är ett fält där teoretiska resultat och jämförande utvärderingar direkt borde kunna omsättas i praktiken på ett sätt som gynnar samhället. Men här stöter man på något verkligt underligt – akademiker som menar att forskningsresultat inte ska användas för att förändra skolan.

      [Läs hela texten här!]

  • Chalmerskollegorna Torbjörn Lundh och Samuel Bengmark i Svenska Dagbladet den 4 april:
      Debatten om skolan går varm. Att skolans framgång är en ödesfråga för Sveriges framtida konkurrenskraft, ekonomi och välfärd, så långt är alla eniga. Att orsakssambanden till dagens allvarliga läge är komplexa och att förklaringar finns både inom och utanför skolan kan vi utgå ifrån. Det politiska ansvaret för dagens situation delas av olika regeringar under lång tid. Men oavsett vad man tycker om tidiga betyg eller mindre klasser så missar politikerna återigen att bli konkreta i huvudfrågan. Hur stärker vi lärarna och ger dem förutsättningarna för att klara sitt svåra uppdrag?

      [...]

      Det är vi utanför skolan som måste ge lärarna förutsättningarna att ta tillbaka sin yrkesstolthet och status. För att detta ska ske måste vi ändra både attityd och betalningsvilja till lärarkåren i grunden. Varför ska, som Sacos sammanställning visar, livslönen för en läkare vara nästan dubbelt så hög som för en lärare? Vem har det svåraste uppdraget? En utbildning till lärare i Sverige är i princip en förlustaffär där det ekonomiskt kan vara rationellt att välja andra yrken som inte kräver högskoleutbildning. Här sänder samhället en tydlig signal om hur vi värderar deras kompetens.

      [Läs hela texten här!]

  • Författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter den 5 april:
      En vän till mig som undervisar på en svensk högskola berättar ofta om hur hennes studenter på fullt allvar och med stor indignation anser att om de inte klarar tentan är det läraren (det vill säga makthavaren) som misskött sina åligganden. De tycker sig ha beställt en medborgerlig rättighetstjänst i form av utbildning, där kunskap ingår. På samma sätt som tjänsten hårklippning garanterar studenten ny frisyr mot att den går till salongen samt betalar, ska de få en examen och kunskap mot att de infinner sig på högskolan samt är medborgare med ett människovärde.

      Frisörtjänster består som bekant i att frisörer arbetar med en annan persons hår utan dennes inblandning tills nöjaktigt resultat uppstått. Tror man att utbildningstjänster utgörs av att läraren bearbetar studentens tänkande och hjärna såsom frisören bearbetar kundens hår, har man gruvligt missuppfattat tingens väsen.

      Den tjänst man köper för skattepengar eller erhåller som rättighet är möjligheten att tentera kunskaper och få ett papper på det. I tjänsten ingår tillgång till lärares kompetens och organisering av kunskapsmassan. Det man inte köper eller erhåller som rättighet är fakta- och förståelseöverföring. Den är nämligen oköpbar, och därför omöjlig som rättighet, dock ej som frihet. Den är oköpbar men fri på exakt samma sätt som högre syreupptagning är det för löparen. Den kan bara införlivas genom eget utförande.

      [Läs hela texten här!]

  • Sist men inte minst (utom i fråga om inläggets längd), journalisten och ironikern Anders Emretsson på Facebook den 4 april:
      Men alltså, det här klagandet på att riskkapitalbolagen tar ut vinst på skolor? De har ju effektiviserat så att det finns pengar över trots att undervisningen är fullgod. Behövdes det mer resurser skulle det väl synas, till exempel genom att svenska elever halkar efter i internationella jämförelser?

Fotnot

1) Jag tvekar inte att gå så långt som att säga att Per Kornhall, med sina stora expertkunskaper och dito klokskap, är landets idag viktigaste skoldebattör. För detta är han värd all respekt, all beundran och allt stöd. Tyvärr verkar det som om hans arbetsgivare (Upplands Väsby kommun) inte delar den uppfattningen. Det Per idag berättar på sin blogg på tidningen Skolvärlden om kommunens antidemokratiska och med all säkerhet kriminella agerande mot honom är förfärande:
    För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

    Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

    Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

    Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör.

    [...]

    Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

    Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

    (Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)

    [Läs hela texten här!]

Jag räknar mig, liksom Per, som en frispråkig person, och ibland händer det till och med att jag offentligt riktar kritik mot min egen arbetsgivare Chalmers. Men jag har aldrig (möjligen med undantag för den tio år gamla incident som jag omnämner i Fotnot 5 i min bloggpost Om vett och etikett, del 2) upplevt att arbetsgivaren utsatt mig för något som liknar repressalier eller ens något ifrågasättande av min rätt att yttra mig. Men varje gång någon i min omgivning, likt Per i detta fall, utsätts för sådant, stärks jag i min beslutsamhet om att stå upp för min rätt att fritt yttra mig i viktiga frågor.

12 kommentarer:

  1. Angående Fotnot 1 och Upplands Väsby kommuns agerande mot Per Kornhall finns nu en artikel om saken i tidningen Vi i Väsby.

    SvaraRadera
  2. Arne Söderqvist9 april 2014 kl. 21:41

    Jag har själv många gånger iakttagit hur inflytelserika personer rekryterat sina vänner och bekanta till lärartjänster och samtidigt totalt bortsett från formella meriter. Dessa "lärare" blir därmed inga ambassadörer för sina undervisningsämnen. En god lärare måste faktiskt vara en uppriktig entusiast för sitt ämne. Annars uteblir elevernas intresse.
    För flera år sedan skrev jag nedanstående debattartikel som jag, i något avkortad form, fick publicerad i tidningen Skolvärlden.



    Nätverken nya adeln

    Det har ibland påpekats att ett meritokratiskt samhälle är ett grymt samhälle såtillvida att envar bär ansvaret för sina egna misslyckanden. I äldre tider, då börd till stor del fällde utslaget, kunde man istället hänvisa till sitt ”oturliga öde” och behövde inte ta sina misslyckanden personligt.

    Dagens samhälle erbjuder alla ungdomar möjlighet att utbilda sig. Det naturligen åtföljande ansvaret för sina studier vill man dock inte alltid ta. Det har istället blivit allt vanligare att ett misslyckande i skolan tillskrivs felaktiga didaktiska metoder från lärarnas sida. ”Det oturliga ödet” manifesterar sig alltså numera i gestalter av ”dåliga lärare”.

    Vad didaktikerna, de mindre framgångsrika elevernas tillskyndare, söker är en genväg till kunskap, så att barn och ungdomar ska kunna klara sina studier utan att ha nödvändiga förkunskaper och referensramar. I bästa fall blir då kunskaperna utantillkunskaper, med utebliven förståelse för innebörden.

    Den vackra tanken med ”en skola för alla” är naturligtvis att alla samhällsmedborgare ska kunna tävla på lika villkor, vilket självfallet skulle gynna såväl individen som samhället. Men, budskapet är dubbelt. Vid tjänstetillsättningar är det i själva verket numera sällan som en objektiv meritvärdering får fälla utslaget. Inom privat sektor möter det inget lagligt hinder att man favoriserar någon i det egna nätverket, men inom offentlig sektor säger lagen otvetydigt att detta är förbjudet. Privat sektor är självreglerande så till vida att företagen får ständiga återkopplingar i form av kvartalsrapporter och årsbokslut. Vidtas inga åtgärder då dessa visar röda siffror kommer konkursen obönhörligen att stå för dörren.

    Inom offentlig sektor saknas motsvarande kontrollfunktion. Den sociala nätverksrekrytering, som numera tycks vara en hävdvunnen företeelse, fortsätter. Stereotypin blir alltmer fullständig medan ytterst få finner anledning att reflektera över anledningen till att verksamheten ofta kärvar.

    Numera ska lönen förhandlas individuellt, vilket ytterligare förstärker likriktningen, eftersom de med samma världsbild som de styrande, förutom att de premieras med de högsta påslagen, dessutom får företräde till de högre positionerna. För övrigt kan man konstatera att de i samhällets olika sektorer som uppbär de riktigt höga lönerna mycket sällan har löneförhandlat på egen hand, vilket också nogsamt brukar framhållas i medieintervjuer. De prerogativ som förr åtnjöts genom ”börd” kan alltså med stor rätt numera associeras med begreppet ”socialt nätverk”.

    Mitt eget ”oturliga öde” består i att jag alltid försökt stå utanför varje form av nätverk. Jag har, såsom inhyrd från KTH-Syd, upprätthållit undervisning i matematik och statistik vid Södertörns högskola under sju års tid. När Södertörns högskola så ville inrätta en tjänst i dessa ämnen, för att kunna bedriva undervisningen i egen regi, utlystes inte tjänsten. Jag själv blev varken tillfrågad eller ens informerad. Man hade, utan min vetskap, vidtalat en person som saknar akademisk examen, att ta över efter mig. När jag frågade ledningen vid Södertörns högskola vilka meriter som gjort att man valt just den tillförordnade fick jag det förmodligen fullständigt sanningsenliga svaret att han var personligen bekant med en av de andra lärarna vid högskolan! Inte ens inom utbildningsväsendet anser man alltså att de meriter man därifrån erhåller ska betyda något vid tjänstetillsättningar – alltså inte ens inom utbildningsväsendet självt. Social nätverkstillhörighet betyder under alla omständigheter mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arne Söderqvist23 april 2014 kl. 21:31

      Se även
      http://www.ingenjorskarriar.se/din_utveckling/article3822168.ece

      Radera
  3. Arne Söderqvist10 april 2014 kl. 05:47

    Dagens DN-debatt handlar idag (10 april) om skolornas matematikundervisning.
    http://www.dn.se/debatt/gymnasister-har-svart-klara-matematik-for-mellanstadiet/

    Författarna ställer sitt hopp till det nu pågående Lärarlyftet. Inte så underligt, eftersom de båda är involverade i detta. Någon ämnesfortbildning är det dock inte fråga om i denna etapp, som har benämningen Lärarlyftet II.

    Jag vidhåller min tidigare deklarerade uppfattning, att det endast är ämneskunniga lärare som kan göra eleverna intresserade. Osäkra och okunniga lärare är bundna till läroboken och har ingen möjlighet att förhålla sig kritiska till eventuella tvivelaktigheter denna kan innehålla.

    Jag kan ta ett exempel från ett helt annat sammanhang, om hur det kan gå till. Då jag, för flera årtionden sedan, skulle ta körkort för bil, krävdes bla. godkänt på ett skriftligt teoriprov, åtföljt av ett muntligt förhör. Damen som förhörde mig bad mig ange tre naturlagar att tänka på när man nalkades en kurva. Jag kom bara att tänka på en sådan, tröghetslagen. Detta hävdade hon var fel. Det rätta svaret skulle vara hastigheten, farten och väggreppet. När jag invände mot hennes uppfattning avfärdade hon mig med att det stod så i facit och pekade på ett papper. Nåväl, man fick svara "fel" på en fråga utan att bli underkänd.

    Många matematiklärare, som egentligen inte är matematiklärare, säger "gånga" istället för "multiplicera" och står det ett minustecken framför en parentes ska "minustecknet gångas in i parentesen". Många av de studenter jag fått ta emot som lärare på KTH:s basår och högskolekurser visar sig ha tagit till sig sådan terminologi. De är dessutom vana från sin skoltid vid att få räkna självständigt under lektionerna och att inte behöva ha några läxor. Det uppstod därmed oundvikligen av en kulturkollision då de senare drabbades av mig.

    Den vanligaste frågan jag fått är "Kommer det här på tentan?" Om jag svarat nej, har det hänt att man klagat hos högre instans och sagt att jag varit oförberedd och måst fylla tiden med oväsentligheter, för att få den att gå. En hänvisning till matematikens historia är exempel på vad som uppfattades som något helt ovidkommande. Något sådant hade de inte varit med om tidigare under sin skolgång.

    Både inom skolväsendet, där jag undervisat i över tjugo år, och vid KTH där jag sedan var verksam till min pensionering, hart jag fått höra att elever och studenter ska betraktas som "kunder". Inom privat företagsamhet anses ju kunden alltid ha rätt och så verkar det även vara inom utbildningssektorn. Skolorna tävlar ju numera om att få ta del av elevernas "skolpengar" och inom akademisk utbildning är ledorden "helårsstudenter" och "helårsprestationer". Det gäller alltså att värva så många sökande som möjligt och att sedan se till att de "strömmar igenom". Det är ju så man erhåller anslag från departementet. Några kvalitetsaspekter anlägger man ytterst sällan.

    SvaraRadera
  4. Lite tillspetsat har jag intrycket att friheten att leka affär med skolan för många väger tyngre än att eleverna tillgodogör sig kunskaper. Att det kan finnas en konflikt där tycks vissa inte vilja kännas vid.

    Krister Nässén

    SvaraRadera
  5. För några år sedan åkte jag med ett norrgående tåg och hamnade bredvid en skolpedagog. Hon började prata med mig, och argumenterade för att den svenska skolan i grunden är väldigt bra.Hon menade att svenska elever tränas i att söka information själv, problematisera, och söka lösningar. Och att det var mindre fokus på ren faktainlärning. Eftersom jag vid det tillfället var rätt trött sa jag något i stil med "Ja, ja, det är säkert bra", Denna diskussion tillhör tyvärr ett av mina riktiga lågvattenmärken i livet, och jag kan inte på något sätt försvara att jag inte tog debatten.

    När det gäller Pisa -tudien så menar experterna egentligen samma sak, dvs att i Kina, Sydkorea (högpresterande elever) så är det just fokus på sakfakta som är viktigt. Dock är skolorna där väldigt hierarkiska, och har man inte lärt sig sin läxa blir man som elev lite straffad av läraren. Elever i Kina och Sydkorea lär också vara sämre på att ta initiativ. I Sverige är det däremot att "söka informationen själv som gäller", och ta initiativ.

    De dessa "experter" missar är att det inte handlar om "antingen eller" utan om "både och".

    En lärare från Kina, nu verksam i Sverige, uttalade sig i "debatt" SVT, och menade att en annan skillnad mellan Kina och Sveirge, är att svenska elever har så många fritidsaktiviteter, vilka prioriteras betydligt högre än skolarbetet. Jag har inga belägg för att detta skulle vara fallet, men är det så, är nog situationen allvarligare än någonsin.

    Vad skall göras ?
    Mina egna hemkokta lösningar är följande:

    1. De skolpolitiska talespersonerna (s och fp), Ibrahim Baylan och Jan Björklund är inte konstruktiva i dialogen. Allt är den andra sidans fel! Under tiden dessa käbblar om vems fel det är fortsätter svenska skolelever att drabbas negaitvt. Lägg diskussionen om"vems fel det är" åt sidan, och fokusera på att hitta lösningar i stället.

    2. Kräv kvalificerade lärare i alla ämnen.

    3. Läraren skall vara lärare, och lära ut sakfakta, inte behöva ägna sig åt eventuella sociala problem i klasserna

    4. Stökiga elever skall inte tillåtas att få förstöra lektionerna. Placera dessa i speciella klasser under ledning av specialutbildade pedagoger.

    5. Duktiga elever skall också kunna premieras, t.ex. gå i specialklasser, och t.ex. få forcera sina studier i ett snabbare tempo

    6. Om elever är frånvarande, och inte har en godtagbar förklaring till sin frånvaro, skall detta framgå i betyget,

    7. Ge lärare och rektorer större maktbefogenheter

    Kjell Eriksson


    SvaraRadera
  6. Arne Söderqvist10 april 2014 kl. 21:25

    Jag tror att det dessvärre kommer att ta en hel generation innan skolan är restaurerad. Lärare med god ämnesutbildning är numera antingen pensionerade eller har lämnat skolväsendet av andra anledningar, som att de inte accepterat den flumpedagogik som påbjudits från ovan. Nu verksamma lärare kan ju inte avskedas från en dag till nästa och om så vore möjligt finns ändå inga med gedigna kunskaper som vill ersätta dem.

    Utbildningsministern har nämnt att tavelundervisning ska bli ett inslag i lärarfortbildningarna. Skrivtavlan, som under ett sekel eller mer varit klassrummets främsta hjälpmedel, har alltså dagens lärare tydligen inte fått lära sig att använda, eller snarare, fått lära sig att inte använda. SVT:s nyhetsprogram Rapport hade ikväll (10 april) ett reportage från en skola där en av lärarna nominerats till utmärkelsen ”Sveriges bästa lärare”. Enligt klassrummets interiörbilder var bänkarna grupperade så att endast ett fåtal av eleverna kunde se skrivtavlan, som tydligen knappast nyttjades. Man kan undra varför tavelundervisning varit bannlyst under flera decennier. Skolresultaten har ju tydligen inte förbättrats av detta i alla fall.

    Både föräldrar och elever måste börja ta skolan på allvar. Skolan ska vara det viktigaste i tillvaron för barn och ungdomar så länge de är elever. Nu tar man ofta utan vidare ledigt en vecka från skolarbetet mitt under brinnande termin, för att kunna utnyttja charterbolagens lågsäsongspriser. Vid återkomsten förväntar sig föräldrarna att läraren tar vid och ger individuellt stöd för att barnet ska kunna ta igen vad det missat. Om detta händelsevis skulle lyckas någorlunda, så har ju läraren samtidigt måst försumma de framgångsrika eleverna som därmed inte kan få tillräcklig stimulans (om läraren händelsevis är kunnig nog att ge sådan) och därmed mister intresset för ämnet. Det är helt enkelt hänsynslöst beteende att ta extraferier när undervisningen pågår.

    Elever med medvetna föräldrar försöker finna skolor för sina barn där själva studierna står i centrum och inte aktiviteter av ovidkommande slag. Detta är nog ett delikat problem, eftersom varken kommunala skolor eller friskolor verkar konkurrera med ett sådant signum. En utväg har blivit att anlita privat läxhjälp. Att privat sådan kan ge skattelättnad i form av RUT-avdrag sticker i ögonen på många. Men alla kan ju faktiskt få sitt avdrag, oavsett inkomstnivå. Avdraget gör det alltså billigare för alla med läxhjälp.

    Som pensionerad matematiklärare har jag ägnat mig åt privat läxhjälp helt ideellt under mitt första pensionärsår. Jag har upphört med den verksamheten, av olika skäl. Dels vill de ungdomar som hör av sig nästan alltid ha läxhjälp under sen kvällstid, ofta från klockan 22 och framåt. Det visar sig då att de har prov tidigt nästa morgon och har inte kommit sig för att läsa på förrän i sista stund. Dels har det också visat sig att läraren de har inte vill godta mina lösningsförslag. Det brukar bero på att läraren håller på formalia som jag inte är insatt i. Att kalla två vinklar för alfa och beta istället för u och v, är exempel på vad som kan diskvalificera hela lösningen av uppgiften. Detta har jag fått höra flera gånger av indignerade elever och det brukar inte vara läraren som eleverna är indignerade på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant kommentar i sista stycket. Om jag förstår saken rätt, Arne, så är du fd universitetslärare i matematik. Man kan lungt säga att du är professionell matematiker.

      Det verkar mao konstigt att lärare på lägre nivåer skulle underkänna dina lösningar av formalia-skäl. och än underligare blir det om detta görs av"icke-kvalificerade" lärare.

      Vem bestämmer formalia i matematiken? Är det läroboksförfattare, skolverket eller enskilda lärare...? I min värld borde det vara professionella matematiker verksamma vid universiteten som definierar formalian.

      Ändå hände mig också konstigheter under min högstadietid. Om jag vid något tillfälle hade glömt att skriva svar (SVAR:....), så blev det poängavdrag i en övrigt alldeles korrekt lösning.
      Kjell Eriksson

      Radera
  7. Om man undrar över de delar av de ideologiska krafter som varit inblande i att omforma skolan så är följanade lilla film viktig:
    Free To Choose/Failure of Socialism

    Det finns förståss flera reaktioner på materialet. En av mina är känslan av att Sverige fått agera lab för ett uppskalat experimentellt liberaliserat skolsystem. En personlig reflektion över föräldrars fria val baserat på egen observation är att en friskola som (enl SiRiS) presterar signifikant sämre på nationella prov men har en inriktning som passar med barnens fritidsaktiviteter ändå är mer intressant än kommunala medelpresterande alternativ för många föräldrar. Det är förståss tänkbart att det är typen av elever som väljer som är orsaken och inte skolan. Fast skolan är också känd för att elverna har mer icke lärarledd tid vilket lär missgynna mindre studiemotiverade elever. I ett sånt scenario är det kanske inte så konstigt att Sverige presterar sämre i PISA-undersökningen. Föräldrarna har nämligen inte blivit informerade om att de ska använda sitt fria val till att optimera just de mätetalen.

    SvaraRadera
  8. Arne Söderqvist11 april 2014 kl. 05:00

    DN-ledare idag (11 april).
    http://www.dn.se/ledare/signerat/uthallighetens-matematik/

    SvaraRadera
  9. Arne Söderqvist13 april 2014 kl. 07:10

    Inger Enkvist har skrivit en kolumn i dagens (13 april) SvD.
    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/likheten-mellan-kerala-och-finland_3461158.svd

    SvaraRadera
  10. Du bör även nämna Jonas Vlachos, som inte bara är skoldebattör (såna finns det många av) utan även en framstående skolforskare:
    https://twitter.com/jonasvlachos

    SvaraRadera