torsdag 20 april 2017

March for Science

Nu på lördag (22 april) är det dags att ge sig ut på barrikaderna, ty då går March for Science av stapeln i Washington D.C. och i hundratals andra städer. Avsikten är att "stå upp för vikten av vetenskap och att forskningsbaserad kunskap används i samhället. Särskilt poängteras att vetenskapen inte känner några gränser och att dess styrka och karaktäristik är mångfald och öppenhet". I Sverige äger March for Science rum i Luleå, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Samt naturligtvis i Göteborg, där (bland universitetsrektorer och annat prominent folk) även lilla jag finns med på talarlistan! Vi samlas på Gustav Adolfs Torg 12.00, för avmarsch 12.30 mot Götaplatsen, där manifestationen fortsätter 13.00 med diverse tal och andra framföranden.

Några av talarna på March for Science i Göteborg. Övre raden: Carl Bennet, yours truly och Bethanie Carney Almroth. Nedre raden: Stefan Bengtsson, Lena Malm och Pam Fredman.

tisdag 18 april 2017

Akademisk-frihetlig extremism

Göran Bexell är professor i etik och var under åren 2003-2008 rektor för Lunds universitet. Jag läser just nu hans bok Akademiska värden visar vägen, som handlar om begreppet universitet och hur ett universitet kan organiseras och ledas. Den har drag av självbiografi, och är intressant, om än inte fullt lika intressant som självbiografier av intellektuellt mer vildsinta figurer som exempelvis Richard Feynman, Ayaan Hirsi Ali och Torbjörn Tännsjö. Jämfört med dessa framstår Bexell som en välartad och ganska beskedlig person, utan särskilt många utmanande eller misshagliga uppfattningar, och sådan måste man naturligtvis vara om man skall nå så högt som till universitetsrektor i sin ämbetsmannakarriär. Emellertid, då jag nu nått sidan 97 finner jag att Bexell gör sig till tolk för en ståndpunkt som upprör mig tillräckligt för att jag skall stämpla den som akademisk-frihetlig extremism. Hör här:
    Det finns en inre kärna i begreppet [akademisk frihet] som inte är förhandlingsbar för ett universitet. Jag kallar den akademisk integritet. Medan akademisk frihet är ett vidare begrepp har akademisk integritet mindre omfång och står för kravet på total integritet avseende forskningens resultat, metod, publicering och i viss utsträckning dess inriktning men också för utbildningens frihet. Ingen styrning eller ens otillbörlig påverkan av politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra ovidkommande faktorer ska få förekomma. Detta är själva kärnan i akademisk frihet och livsnerven i ett universitet. Om det uppges förlorar universitetet sin identitet, sin själ. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att stå upp för integriteten och säga nej om den hotas. Om en regering tvingar på något som bryter integriteten är det rektors uppgift att avgå.
Detta är enligt min mening alldeles på tok. I uppräkningen av "forskningens resultat, metod [och] publicering" skulle jag, för att motviera min ståndpunkt, kunna skjuta in mig på "metod" och nämna namnet Macchiarini, varvid nog både Bexell och alla andra förstår min poäng om att påverkan utifrån på forskningens metod ibland trots allt kan vara motiverad när universitetet självt fallerar. Låt mig dock istället välja att skjuta in mig på "publicering", och oförsynt hävda att när en grupp forskare är på väg att skrida till verket med en publicering som kan förutsägas leda käpprätt mot mänsklighetens undergång eller annan global katastrof, då finns legitima skäl för en regering eller annan extern part att ingripa mot publiceringen. Och låt mig betona att detta inte är något långsökt teoretiskt resonemang från min sida; i min bok Here Be Dragons ger jag en lång rad mer eller mindre plausibla konkretiseringar av vad för slags forskningsresultat ett sådant scenario skulle kunna inbegripa.

En försvarare av den bexellska integritetsståndpunkten skulle här kunna säga att visst bör man undvika att publicera forskning som resulterar i mänsklighetens undergång, men låt det då vara upp till den enskilde forskaren eller det enskilda universitetet att göra den bedömningen, utan att exempelvis regeringen lägger sig i. Om enskilda forskare eller universiteten eller forskarsamhället som helhet uppvisade det slags mognad och klokskap som krävs för att hantera sådana frågor, då skulle det försvaret måhända duga, men för mig står det alldeles klart att såväl enskilda forskare som universiteten och forskarsamhället som helhet brister i fråga om den erforderliga mognaden och klokskapen. För en antydan om dessa brister, se t.ex. följande passage från sidan 4 i Here Be Dragons:
    Creation (or recreation) of deadly viruses immediately springs to mind as a case for concern. In 2005, a group of US scientists announced that they had reconstructed the Spanish Flu virus that in 1918 and 1919 had killed maybe 50 million people. Their publication generated significant controversy about safety issues concerning both the laboratory work and the publication of their findings.9 A recent similar controversy concerned the release of details about the laboratory-based mutation of a bird flu virus to make it transmissible between mammals.10 Here, a US government biosecurity advisory board initially advised that the papers be censored before publication, but later changed their mind on the grounds that "it had heard new evidence that sharing information about the mutations would help in guarding against a pandemic" and that "the data didn't appear to pose any immediate terrorism threat".11 The revised papers were then published in full. At the time of the controversy, one microbiologist interviewed in a TV news broadcast12 defended the publication by pointing out that terrorists lack the technological infrastructure to exploit the research findings on the bird flu mutation. Be that as it may, the argument is flawed, because once the findings are published they are irreversibly out there, and we need to be worried not only about whatever infrastructure terrorists have now, but also what they may possess 10 years from now, or 20, or 50. (It may of course be that the microbiologist had access to a careful study showing that no such threat was forthcoming, but that seems unlikely.)

    9) von Bubnoff (2005), van Aken (2007).

    10) Yong (2012), Ritter (2012).

    11) Ritter (2012).

    12) Unfortunately, I have not been able to retrieve a more specific reference.

Säkert kommer en del läsare att tycka att jag är orättvis som dömer ut Bexells ståndpunkt om akademisk integritet som extremism, då det ju handlar om synpunkter som var och varannan någorlunda allmänakademiskt engagerad forskare skulle kunna häva ur sig. Och ja, jag medger här att jag tagit mig en retorisk frihet genom att avvika något från den gängse betydelsen av extremism som en kraftig avvikelse från det normalt förekommande spektrat av åsikter. (Om den bexellska ståndpunkten är den vanliga, vilket jag faktiskt tror är fallet, då kan man ju hävda att det är jag snarare än han som är extremist.) Vad jag menar här är snarare en kraftig avvikelse från vad som är rimligt att anse, eller från vad en klok och välinformerad person skulle komma fram till efter tillräcklig reflektion i frågan.

Jag skall träffa Göran Bexell imorgon, i anslutning till att han på Göteborgs universitets Naturvetenskapliga fakultet ger ett seminarium över ämnet Kollegialitet, akademiskt ledarskap och akademiska värden, och det skall bli intressant att höra hur han ställer sig till denna fråga. Gissningsvis kommer han att ge mig rätt i att forskare och universitet inte bör tillåtas publicera forskning som medför stor risk för mänsklighetens undergång eller liknande global katastrof, men framhålla att det inte var den sortens situationer han avsåg i sitt tal om akademisk integritet. Nåväl, det vore ju bra, men om han öppnar för sådana undantag borde han inte använda kompromisslösa formuleringar om "inte förhandlingsbar", "total integritet" och "Ingen styrning [...] ska få förekomma".

fredag 7 april 2017

Tännsjös självbiografi

Det mesta som Torbjörn Tännsjö skriver är läsvärt, men jag vill lägga ett extra gott ord för hans nyutkomna självbiografi Vänsterdocenten.1 Inledningsvis förklarar han sin uppskattning för intellektuella biografier, och den här boken är verkligen en sådan. Det är i första hand de idéer som sysselsatt honom som står i fokus, inte hans privatliv; av boken framgår att han gift sig mer än en gång och fått mer än två barn, men det är händelser som skymtar förbi i förbifarten, och i ingetdera fallen tycker jag mig ha kunnat utläsa något klart besked om det exakta antalet. Idéerna som behandlas faller mestadels i endera av två kategorier (även om överlappet är icketrivialt), nämligen de som rör hans profesionella gärning som akademisk filosof, och de som rör hans engagemang i den svenska vänsterrörelsen.

Utan tvekan är det den första kategorin av idéer jag har lättast att begripa. Det är inte så att jag delar alla Tännsjös filosofiska ståndpunkter (den moraliska realism han vurmar för har jag nog aldrig omfattat, åtminstone inte i vuxen ålder), men han uttrycker och försvar dem med klarhet och skärpa. Vi får ta del av hur han tänkt kring frihet, yttrandefrihet och demokrati, vi får en rejäl dos utilitarism, liksom därtill en gnutta religionsfilosofi, en intressant djupdykning i ondskans natur, och en förklaring till hans 180-gradersomsvängning i frågan om personlig integritet och privatliv. Det är också med stor behållning som jag tar del av skildringarna av livet och verksamheten på Stockholms universitets filosofiska institution på 1970-talet, och boken blir till en för mig värdefull brygga mellan den tid som skildras i Svante Nordins Ingemar Hedenius-biografi (ytterst läsvärd även den!) och vår egen. Tongivande i den äldre generationen på den tiden var Anders Wedberg och Harald Ofstad. Den förre av dessa har något av idolstatus hos mig i kraft av sin filosofihistoria, och därför var det extra sorgligt att ta del av hur illa hans bana slutade, i samband med införandet av institutionsdemokrati på filosofiska institutionen:
    Den personligen välsinnade och på många sätt tålmodige Anders Wedberg, bruten av [sjukdomssviter] men fortfarande i tjänst, inte bara som professor, utan olyckligtvis också som prefekt [...], klarade inte av att lära sig denna för honom okända umgängesform. Vad som för de flesta människor bara skulle ha varit en irriterande episod, blev för Wedberg en personlig katastrof. Han lät sig dras med i en absurd cirkus, med möten som kunde vara tolv timmar i sträck (jag satt själv ordförande vid ett sådant - det ogiltigförklarades senare) och JO-anmälningar som gav upphov till nya möten där man ändlöst diskuterade spetsfundiga frågor om vem som egentligen var prefekt en viss vecka under sist förlidna sommar.

    Styrelsens majoritet ville driva igenom vissa smärre ändringar i organisationen av ämnet teoretisk filosofi, vilket skulle gynna icke disputerade lärare. [...] Wedberg motsatte sig förslaget bestämt. Majoriteten svarade med att söka formella fel i Wedbergs ämbetsutövning. Wedberg svarade med att skriftligen försvara sig. Enstaka företrädare för majoriteten producerade nya anklagelseskrifter. Ett kollektivt vanvett grep omkring sig. Högre instanser vid universitetet inträdde, Harald Ofstad och Lars Bergström övertog växelvis ansvaret för prefektsysslan, institutionens självstyrelse upphävdes, men den onda spiralen av anklagelser och motanklagelser bröts inte förrän Anders Wedberg avled. [s 198-199]

Denna och andra skildringar Tännsjö bjuder på av det konfliktfyllda akademiska livet under 1970-talet tjänar som en nyttig påminnelse för en sådan som mig, som har en lätt kverulantisk tendens att motsätta mig de nya vindar som blåser i universitetssverige och tycka (felaktigt) att allt var bättre förr.

Jämfört med den akademiska och filosofiska sidan av den tännsjöska idévärlden finner jag den vänsterpolitiska mer svårsmält. Troligen är det helt enkelt så att jag saknar den förkunskap om 68-rörelsens alla grupperingar och fraktioner som Tännsjö förutsätter att läsaren skall ha. Kanske hade det hjälpt om han inkluderat en ordlista med korta förklaringar till de grundläggande ismerna och vad som skiljer dem åt: socialism, kommunism, rådssocialism, marxism, trotskism, leninism, stalinism, maoism och det ena med det tredje. Jag saknar (åtminstone just nu) det tålamod som krävs för att utan ledsagare ta reda på allt detta: när jag läser om X-ismen att den uppstod som reaktion på en Y-ism som ansågs alltför starkt influerad av Z-ism, då sträcker jag uppgivet händerna i luften och tänker att det här är nog fan inte värt besväret, nog för att jag kan ställa upp på idéer om solidaritet och social rättvisa, men allt det här revolutionsromantiska snacket, var inte det mest bara dumheter?

Mot slutet av boken lättar den politiska dimman något, och det är med stort utbyte jag tar del av kapitlen om Tännsjös "skamliga resor" (hans egen kapitelrubrik, om hur han reste som representant för svensk akademi och svensk vänster till bland annat Nordkorea och DDR), och om arbetet med Vänsterpartiets nya idéprogram efter murens fall. Han avslutar boken med en utsökt cliffhanger inför vad som tydligen skall bli en andra del av självbiografin:
    Det är sensommar, 1989. Jag står i begrepp att resa till Helsinfgors med två av mina barn, Josef och Olga. Telefonen ringer just innan vi ska ge oss av. Det är från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Har jag läst i tidningarna om Alf Svenssons utspel? Det har jag inte. Då får jag veta:

    Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att du ska avsättas från din docentur vid Stockholms universitet. Har du någon kommentar?

Fotnot

1) Förutom att ha läst boken var jag även med vid boksläppet den 15 mars i år, då Tännsjö förde ett både intressant och trivsamt samtal om boken med Erik Helmerson. Det spelades in, och 48:05 in i videon ställer jag en publikfråga och får svar av både Tännsjö och Helmerson; möjligen kan en eller annan läsare inför speciellt Helmersons svar nicka och tänka att där minsann fick väl den där Häggström sig en välförtjänt läxa. Måhända får jag anledning att återkomma i frågan.

lördag 1 april 2017

Aprilnyheter

Man kan tycka att aprilskämtens tid skulle vara förbi, nu när fenomen som alternative facts slagit igenom stort, och uttryck som fake news slungas hämningslöst hit och dit, även från högsta politiska ort. Jag menar dock att satiren fortfarande har en viktig roll att spela, och att just aprilskämtet i vissa fall kan erbjuda en effektiv form åt satiren (trots de svårigheter som Poes lag erbjuder). Den gråmulna aprildag som är idag har jag hittat ett par fina exempel i de delar av Internet där jag brukar husera.

*

Det första exemplet står min Uppsalainitiativskollega Lars Karlsson för. Han har läst en insändare i Upsala Nya Tidning undertecknad av det klimatförnekarnätverk som lagt sig till med den orwellskt klingande benämningen Klimatsans, och liksom jag finner han det ohyggligt tröttsamt hur klimatförnekare ogenerat fortsätter att återanvända sedan länge vederlagda tramsargument. Svaren på dylikt tenderar att bli lika repetitiva, men för att ge en liten gnutta originalitet och nytändning åt sitt svar på insändaren väljer Lars denna gång att ge det aprilskämtets form, och låtsas kapitulera inför klimatförnekarnas fortsätt-tugga-om-samma-gamla-trams-taktik och göra avbön från den linje av försvar för seriös klimatvetenskap som vi hittills drivit på Uppsalainitiativet. Här är en typisk passage från Lars färska inlägg:
    Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:

    "Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."

    Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte vara båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

*

Det andra exemplet är en rapport rubricerad On the Impossibility of Supersized Machines, av en lång rad författare inklusive här på bloggen välkända namn som Anders Sandberg och Max Tegmark. Frågan de behandlar är den om huruvida det är möjligt att bygga maskiner som är större än människor. De tar avstamp i de populärkulturella föreställningar, drivna av verk som Frankenstein, Transformers, Godzilla och Terminator, vilka gör gällande inte bara att det är möjligt, utan också att det kan bli mycket farligt. Detta vederläggs effektivt i en lång rad argument vilka tagna ett och ett räcker för att övertyga om att sådana maskiner inte är möjliga, och tillsammans blir deras argumentationskraft överväldigande. Så här skriver författarna i rapportens inledning:
    It does not help that in recent years a number of computer scientists, philosophers, and other academics have publicly lent credence to the possibility of supersized machines. There has been no shortage of media coverage of these figures' pronouncements.1

    However, perhaps fortunately, all predictions of a coming age of supersized machines are fundamentally misguided. We present seven distinct arguments, each of which succceds to show that supersized machines are impossible.2

    1) In addition, it has become very common for articles on recent trends in computer science to use terms such as "big data" and "massive neural networks" in ways that are likely to be misinterpreted. Reading these articles, even ones that appear in highly reputable newspapers, it is often unclear whether their authors are aware that the use of size language in these contexts is purely metaphorical.

    2) It is worth clarifying that there are, of course, systems today that appear to exceed human size in narrow dimensions. Lamp posts are one example. The predictions that we are considering concern some more general notion of largeness.

Den som är någorlunda bekant med hur argumenten brukar låta för ståndpunkten att det inte går att bygga en artificiell intelligens som i termer av allmänintelligens överglänser människan, kommer att känna igen sig i varje stycke och näst intill varje mening i den elegant framställda On the Impossibility of Supersized Machines.

onsdag 29 mars 2017

Kort kommentar om matematikutbildning med anledning av Göran Lambertz söndagsintervju

Senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju med den från sin post som justitieråd i Högsta domstolen nypensionerade Göran Lambertz blev ett mycket intressant program, mycket tack vare dennes faiblesse för generös självreflektion och självkritik (dock, vad det verkar, inte utan vissa blinda fläckar). Rekommenderad lyssning!

Bland allt intressant som sades skall jag här kort skjuta in mig på en enda sak, nämligen vad Lambertz, som tycks ha varit en exemplarisk skolelev och ständigt bäst i klassen, i intervjun väljer att framhålla som sin allra största styrka under skolåren. 15:07 in i programmet meddelar han:
    Matematik var alltid mitt bästa skolämne.
För den som känner till hur gruvligt han i sin bok Quickologi från 2015 gick bort sig i sina egenpåhittade matematiska irrgångar (se min recension av boken, och en del av den efterföljande diskussionen) kan detta förefalla förvånande. Jag ser dock ingen anledning att betvivla hans självbiografiska uppgift om bästa skolämne. Istället gör jag två reflektioner:
    1. Någon gång kring millennieskiftet kom jag i samspråk med Stefan Nilsson, professor i zoofysiologi vid Göteborgs universitet, som ventilerade sina fördomar om matematikämnet genom att säga till mig något i stil med att "det måste vara annorlunda att undervisa i ett ämne där elevernas prestationer inte avgörs av hårda studier utan av talang". Jag blev så bestört - inte för att jag inte skulle ha hört den felaktiga fördomen1 förut, utan för att Nilsson vid tiden för samtalet var dekanus för den fakultet vid Göteborgs universitet som bland annat ansvarar för matematikerutbildningen - att jag närmast tappade målföret. Hujedamig att en person som har matematikerutbildning inom sitt ledningsansvar har en så felaktig och samtidigt ur utbildningssynpunkt fruktlös och destruktiv syn på matematikämnet! Fördomen är inte ovanlig, men kanske (tänker jag idag) kan exemplet Lambertz tjäna som illustration till att talang inte på långa vägar räcker för att göra en bra matematiker. Den som inte sedan gymnasieåren (vilka ägde rum för många decennier sedan) träffat på matematiken är, hur talangfull han än må vara, helt enkelt inte lämpad att utveckla ny matematisk teori eller utmejsla avancerade tillämpningar.

    2. Jag kan tänka mig att den matematiktalang som Lambertz uppvisade som ung faktiskt kan ha bidragit till hans matematidebacle anno 2015. Ty om han delar den nilssonska fördomen om matematiken, så är det ju inte konstigt om han, när han författade Quickologi, kände att hans matematiktalang borgade för att hans matematiska äventyrligheter skulle bli bra, och att konsultation av expertis inom ämnet (sådana som kastat bort åratal av hårda studier på det) inte kunde väntas ge något av värde.

Fotnot

1) Som med många felaktigheter har även denna ett litet korn av sanning: jag vill inte förneka att talang tycks ha betydelse för om en person skall nå framgång i matematikämnet. Fullkomligt felaktig är däremot föreställningen att hårt arbete och flitiga studier i ämnet skulle sakna sådan betydelse.

lördag 25 mars 2017

Om sexuella trakasserier vid universitet

John Searle är en uppburen nutida amerikansk filosof som verkar ha egenheten att han, snart sagt varje gång han sätter ned foten i en minsta lilla brännande filosofisk fråga, har tokfel.1 Enskilda fall av detta fenomen har jag kommenterat exempelvis i bloggposter med rubriker som Om Humes lag och Searles motexempel, Can a robot be conscious och John Searle tänker fel rörande AI-risk.

Nu har Searle hamnat i hetluften på ett annat vis, nämligen som förövare i vad som verkar vara ett allvarligt fall av sexuella trakasserier vid det universitet där han verkat i närmare 60 år, UC Berkeley.2 Saken blir inte bättre av att detta (enligt nyhetsrapporteringen) inte är det första fallet av sexuella trakasserier med Searle som förövare, eller av att universitetet tycks ha haft kännedom om tidigare fall utan att vidta åtgärder.

Ej heller blir den bättre av att fenomenet med manliga universitetsprofessorer som uppträder på detta djupt oanständiga vis mot yngre kvinnliga medarbetare och studenter (vilket ofta resulterar i att offren nödgas ge upp sina akademiska karriärer) förefaller väldigt utbrett.3 För en initierat och mycket kraftfullt vittnesmål om fenomenet rekommenderar jag å det varmaste geokemisten Hope Jahrens text She Wanted to Do Her Research. He Wanted to Talk ‘Feelings’.

Fotnoter

1) Den evidens jag har för detta består i att han och jag tenderar att ha diametralt motsatta uppfattningar i detta slags frågor. En alternativ tolkning (som jag dock tror mindre på) av denna evidens skulle kunna vara att han har rätt och att det är jag som har tokfel.

2) Här tvingar jag mig själv att påminna mig att Searles unkna privatliv naturligtvis inte har någon bäring alls på hållbarheten i hans filosofiska teser.

3) En kommentar av matematikprofessorn Igor Rivin illustrerar vilka slags motbjudande 1900-talsvärderingar som ännu förekommer vid universiteten: "Notice that she was paid $4K/month as a graduate assistant in philosophy. That seems completely out of the realim of reasonable, and I am sure she knew something else was expected." Klassisk victim-blaming, och den som söker kan lätt finna mer av den varan.

fredag 24 mars 2017

Lögntruten i Linköping

Ingemar Nordin (professor i filosofi vid Linköpings universitet, och en av de drivande krafterna i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet) och jag är inte de såtaste vänner precis. Att han har ett horn i sidan till mig är väl för all del förståeligt, med tanke på bloggposter som Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping och Hur okunnig och korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi bli, i vilka jag kritiserar honom hårt och utan något skyddande lager av diplomatisk fetvadd. Jag skulle dock aldrig förfalla till att ljuga om honom, såsom han gör om mig. I en kommentar häromdagen på Stockholmsinitiativets blogg (den som tidigare hette The Climate Scam, men som för några år sedan döptes om till det orwellskt klingande Klimatupplysningen) skriver Nordin så här:
    Jag har aldrig sett ett enda sakligt argument i klimatfrågan från Häggström, bara personangrepp, guilt by association och auktoritetsargument.
Det här är lögn. Det enda lilla kornet av sanning är att jag insett att i en så komplex fråga som den om klimatet, där det är helt omöjligt för lekmannen att få detaljerad insikt i hela det vetenskapliga kunskapsläget, så är det angeläget att gå vidare från det rena dissekerandet av sakfrågor till att mer övergripande reda ut vilka källor som är pålitliga och vilka som inte är det - att skilja seriös vetenskapsinformation från exempelvis det slags vetenskapsförnekeri som Nordin representerar.1 Men det där med frånvaron av sakliga argument i klimatfrågan, det är (excuse my French) rent jävla hittepå.

Som motexempel till Nordins påstående skulle jag till exempel kunna anföra att Kapitel 2 i min senaste bok Here Be Dragons är sprängfyllt av sådana argument. Detsamma gäller den vetenskapliga uppsatsen Equilibrium climate sensitivity in light of observations over the warming hiatus (Nature Climate Change 5 (2015), 449-453). Detsamma gäller Avsnitt 3 i Why the empirical sciences need statistics so desperately (European Congress of Mathematics, Krakow, 2-7 July, 2012, European Mathematical Society Publishing House, pp 347-360). Och detsamma gäller även en lång rad populärt hållna bloggposter, av vilka Om istider, klimatförändringar och återkopplingar; Om geoengineering; Koldioxid och procentsiffror; Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan; och 400 ppm bara är några.

Inför alla dessa exempel skulle Nordin dock kunna säga något i stil med "oj, den där kände jag inte till", och på så vis komma undan anklagelsen om medveten lögn. Låt mig därför istället nämna en annan text, med ett generöst knippe av sakliga argument i klimatfrågan, som jag faktiskt vet med säkerhet att Nordin tagit del av, nämligen min uppsats Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet, publicerad i tidskriften Folkvett 4/2008. Hur kan jag vara så säker på att Nordin har tagit del av den? Jo, han svarade faktiskt på den i påföljande nummer av Folkvett.2

Fotnoter

1) Jag utvecklar detta bland annat i texter som Vem kan man lita på och Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson.

2) Vad sakargument beträffar var det dock ett ganska eländigt svar från Nordins sida, vilket jag påvisade i min avslutande replik i samma nummer.

söndag 19 mars 2017

Brevväxling med Ortmark

Igår var det exakt tre år sedan jag publicerade bloggposten Om Åke Ortmark, och för den händelse någon ännu intresserar sig för ämnet kan jag meddela att Ortmark och jag fortfarande har sporadisk kontakt i brevväxlingar, vilka utan undantag urartar i ömsesidig vresighet och irritation.

Låt mig bjuda på det senaste exemplet, med start i följande ebrev från den 9 mars. Ämnet i Subject-raden har ingen uppenbar koppling till vad vi talar om, men ebrevet ifråga följde på en skriftväxling som började med att Ortmark skrev till mig (med anledning av min bloggpost Parlamentariskt samarbete förr och nu den 1 mars) och försvarade Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Sverigedemokraterna, med argumentet att de rödgrönas planer på "socialisering av produktionsmedlen" till varje pris behöver stävjas. Diskussionen gled (som så ofta) över på klimatfrågor, där vi ser på varandras ståndpunkter med ömsesidig misstro och avsmak. Ortmark frågade upprepade gånger om vad jag ansåg om Ivar Giaevers olika utspel i klimatfrågan, vilket jag till en början ignorerade eftersom den giaeverska retoriken utgörs av samma slags primitiva klimatförnekarpropaganda som den som levereras av Ortmarks kompisar i Stockholmsinitiativet, och vad jag anser om det senare är han redan väl bekant med. När han emellertid upprepade sin fråga ännu en gång så kom jag att anta att han fäste särskilt avseende vid att Giaever är Nobelpristagare, varför jag lade en del krut på att förklara varför man inte skall fästa något överdrivet avseende vid det förhållandet i bedömningen av Giaevers uttalanden om klimatfrågan.
    From: Olle Häggström
    Sent: Thursday, March 9, 2017 18:18
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Åke

    Du frågar efter antalet böcker av dig jag läst. Jag tror att svaret är ett, ty den enda jag kan påminna mig är "Ja-sägarna". Det är nog inemot 20 år sedan jag läste den, så jag har den inte längre i särskilt tydligt minne, men jag har för mig att jag uppskattade den.

    Vidate tar du åter på dig att utvärdera mina kvaliteter som forskare, och du får åter förlåta min ärlighet men jag finner det lätt löjeväckande att du anser dig ha kompetens att göra det. Jag gissar att ditt påstående om att jag "saknar den distans och nyfikenhet som man kräver av en forskare" syftar på att jag inte skulle intressera mig för texter av klimatförnekare som exempelvis Ivar Giaever, Lars Bern eller Peter Stilbs. Den kritiken träffar fullständigt fel, ty jag vågar påstå att jag lagt mer tid än säkert 99% av alla seriösa forskare på att ta del av klimatförnekartexter och att söka vaska fram eventuell välgrundad substans och klokskap ur dessa. Då sådan substans inte står att finna lastar du mig för det, men det är fel, ty det är textförfattarna själva som bär ansvaret för denna avsaknad.

    Just Giaever verkar du fästa extra stort avseende vid, då du i mail efter mail frågar vad jag tycker om honom. Så låt mig svara rakt och oförblommerat: i klimatfrågor uppträder han som en bisarr charlatan.

    Du tycks tro att ett Nobelpris är ett slags kvalitetsstämpel som garanterar att pristagaren uttalar sig med kunskap och klokskap även utanför sin smala expertis (i detta fall fasta tillståndets fysik, ett område som i stort sett inte har någon koppling alls till klimatvetenskapen). Men så är det ju inte: Nobelpris utdelas för specifika insatser, och bredare personlighetsegenskaper spelar mycket liten roll i priskommitteernas arbeten. Det finns många forskare på alla nivåer som tappar huvudet av sina egna framgångar och tror sig att med egna hemmagjorda intuitiva överväganden kunna övertrumfa ett helt vetenskapsområdes resultat - utan att ens vara särskilt pålästa om vetenskapsområdet ifråga. Ett Nobelpris är (som vi ser i fallet Giaever) ingen garanti mot sådan megalomani; tvärtom tror jag att det i vissa fall kan förvärra den. Giaevers argumentation höjer sig ju knappt ens över den erbarmeliga och vetenskapsfientliga retoriken hos dina kompisar i Stockholmsinitiativet.

    Olle

Ortmarks svar på detta inleds med en besynnerlig plumphet, och fortsätter med en rad andra underligheter, men också något som ser ut som ett medgivande (i skarp kontrast mot hans tidigare linje) att jag kanske trots allt kan mer än han om klimatvetenskap och att han därför kan ha en del att lära av mig.
    From: Åke Ortmark
    Sent: Saturday, March 11, 2017 13:34
    To: Olle Häggström
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Olle,

    Hur kan jag använda dig? Vad kan jag lära mig? Jag vill inte bara ha inblick i ett psyke som på vissa sätt är intressant. Jag vill också ambitiöst lära mig mer om sakfrågorna. Jag bortser från din mästrande ton. Du säger t ex att jag skulle tro att ett Nobelpris är en "kvalitetsstämpel". Löjligt. Jag har levt en stor del av mitt liv i sällskap med framstående forskare. Jag har läst Popper och Häggström. Jag vet en hel om hur det så kallade snacket brukar gå i vetenskapliga kretsar. Hur man jagar "sanningen".

    Ja, jag undrar vad du anser om Giaever. Du avfärdar honom bara som "bisarr charlatan". Men det väsentliga med honom är att han verkar basera sina ståndpunkter på siffermaterial (temperaturer etc. Fallet Grönland etc). Mitt råd är att du söker dig fram längs en sådan väg. Det skulle göra intryck på mig om du kunde påvisa att den temperaturstatistik etc han lägger fram är missvisande eller felltolkad. Du kanske inte har tid att undervisa bara mig. Skriv då en artikel, tack! Kan ev bli lite självbiografisk, med rubriken "Som geni bland charlataner".

    Hälsningar
    Åke

Detta fick mig att med stigande irritation raskt fyra av två ebrev. Först detta:
    From: Olle Häggström
    Sent: Saturday, March 11, 2017 13:52
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Åke

    Jag har inte för avsikt att ställa upp som din privatlärare. Jag finner som regel undervisning stimulerande, men inte i de sällsynta fall då mina studenter (som du) gör aktivt motstånd mot att lära sig, och lägger allt sitt krut på att bjäbba emot. Någon utförlig skriftlig redogörelse för Giaevers stollerier (vilka inkluderar körsbärsplockning av enbart de enskilda datamängder som råkar passa hans agenda) tänker jag inte ödsla tid på, utan hänvisar dig istället till en utmärkt bloggpost av den framstående och seriöse klimatforskaren Dana Nuccitelli: https://www.skepticalscience.com/ivar-giaever-nobel-physicist-climate-pseudoscientist.html

    Denna skulle kunna utgöra en bra ingång om du faktiskt menar allvar med att (väldigt senkommet) lära dig något om sakfrågorna. Kapitel 2 i min bok Here Be Dragons kan eventuellt tjäna samma syfte, men ännu bättre vore nog om du rullade upp skjortärmarna och tog tag i att läsa David Archers ypperliga bok Global Warming: Understanding the Forecast.

    Olle

Och sedan detta:
    From: Olle Häggström
    Sent: Saturday, March 11, 2017 14:16
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    PS
    Med tanke på din förkärlek för att undervisa mig i fråga om tonfall är du förbluffande otrevlig. Med ditt sarkastiska förslag om att jag borde skriva en självbiografisk text rubricerad "Som geni bland charlataner" missförstår du alldeles min position. Det behövs sannerligen ingen genialitet för att se Giaevers bluffmakeri - en någorlunda bildningsnivå inom naturvetenskap, i kombination med en sund dos källkritik, räcker gott.

    Olle

Ortmark fick sista ordet, och förmodligen tycker han att han fick till det dräpande:
    From: Åke Ortmark
    Sent: Saturday, March 11, 2017 14:44
    To: Olle Häggström
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Olle,

    Jag förutsåg (vilket måste ha framgått) att du inte vill ställa upp som min privatlärare. Du vill ha en större publik. Därför föreslog jag en artikel. En privatlärarfunktion har du för övrigt redan fullgjort, alltså genom att ge mig intressanta referenser.

    Åke

lördag 11 mars 2017

Appearing on the Seeking Delphi podcast

American news reporter, public relations expert and futurist Mark Sackler recently launched his podcast Seeking Delphi, devoted to future studies. In the latest episode, he talks to me about climate change, artificial intelligence, extraterrestrials, and other topics from my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

onsdag 1 mars 2017

Parlamentariskt samarbete förr och nu

Jag ogillar de uttalanden från diverse moderata politiker som i Anna Kinberg Batras fotspår ger principiella försvar för samarbete med Sverigedemokraterna. Nu senast, i SVT:s Rapport i förrgår, den moderata gruppledaren Olle Lindström i Boden:
    Vi kan inte utesluta eller frysa ut ett parti som är invalt i Riksdagen. Jag fördömer det totalt därför att det är en form av mobbing som har pågått.
(Se 04:53 in i programmet på SVT Play.)

Om Lindström med flera verkligen menar allvar med den sortens principiell argumentation, så betyder det i konsekvensens namn att de menar att exempelvis även det tyska Centrumpartiets uppvisade samarbetsvilja gentemot det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet 1932-1933 var ett föredömligt och bra agerande. För man skall inte mobba demokratiskt invalda riksdagspartier!

Så kan inte rimligtvis Lindström med flera moderater verkligen tycka (väl?), och jag bedömer därför deras principiella argumentation som oärlig. Jag är för en rak och ärlig debatt, och tycker därför att det vore bättre om de valde att rakryggat meddela de verkliga skälen för sin ståndpunkt, troligtvis något i stil med följande:
    Vi tycker sämre om socialdemokratisk och rödgrön politik än om sverigedemokratisk, och ser därför kampen mot den rödgröna regeringen som överordnad de smärre meningsmotsättningar vi har med Sverigedemokraterna, vilkas bruna ideologi och sakpolitiska program vi står tillräckligt nära för att motivera ett samarbete.

fredag 24 februari 2017

Om faktaresistens i Stockholm

Igår var jag1 närvarande vid ett i mitt tycke givande seminarium i Stockholm om det fasansfullt aktuella ämnet faktaresistens2. Detta samarrangemang av Institutet för framtidsstudier och Vetenskapsrådet bjöd på utmärkta föredrag av Åsa Wikforss och Jesper Strömbäck, följt av dito paneldiskussion. Här är videoupptagningen från seminariet:

Fotnoter

1) Jag, jag, jag... I linje med den egocentriska inriktningen på denna blogg meddelas härmed att jag ställde en av publikfrågorna vid seminariet, och att det i videon från 1:02:40 och 20 sekunder framåt går att njuta av min röst och åsynen av min imponerande ryggtavla.

2) Jag viker mig för terminologin i seminariets rubrik "Har vi blivit mer faktaresistenta?", trots att jag finner Åsas argumentation (cirka 7 minuter in i videon) för att vi bör tala om kunskapsresistens hellre än faktaresistens övertygande.

måndag 20 februari 2017

Vulgopopperianism

I have sometimes, in informal discussions, toyed with the term vulgopopperianism, although mostly in Swedish: vulgärpopperianism. What I have not done so far is to pinpoint and explain (even to myself) what it means, but now is the time.

Karl Popper (1902-1994) was one of the most influential philosophers of science of the 20th century. His emphasis on falsifiability as a criterion for a theory to qualify as scientific is today a valuable and standard part of how we think about science, and it is no accident that, in the chapter named "What is science?" in my book Here Be Dragons, I spend two entire sections on his falsificationism.

Science aims at figuring out and understanding what the world is like. Typically, a major part of this endeavour involves choosing, tentatively and in the light of available scientific evidence, which to prefer among two or more descriptions (or models, or theories, or hypotheses) of some relevant aspect of the world. Popper put heavy emphasis on certain asymmetries between such descriptions. In a famous example, the task is to choose between the hypothesis
    (S1) all swans are white
and its complement
    (S2) at least one non-white swan exists.
The idea that, unlike (S2), (S1) is falsifiable, such as by the discovery of a black swan, has become so iconic that no less than two books by fans of Karl Popper (namely, Nassim Nicholas Taleb and Ulf Persson) that I've read in the past decade feature black swans on their front page illustrations.

The swan example is highly idealized, and in practice the asymmetry between two competing hypotheses is typically nowhere near as clear-cut. I believe the failure to understand this has been a major source of confusion in scientific debate for many decades. An extreme example is how, a couple of years ago, a Harvard professor of neuroscience named Jason Mitchell drew on this confusion (in conjunction with what we might call p≤0.05-mysticism) to defend a bizarre view on the role of replications in science.

By a vulgopopperian, I mean someone who
    (a) is moderately familiar with Popperian theory of science,

    (b) is fond of the kind of asymmetry that appears in the all-swans-are-white example, and

    (c) rejoices in claiming, whenever he1 encounters two competing hypotheses one of which he for whatever reasons prefers, some asymmetry such that the entire (or almost the entire) burden of proof is on proving the other hypothesis, and insisting that until a conclusive such proof is presented, we can take for granted that the preferred hypothesis is correct.

Jason Mitchell is a clear case of a vulgopopperian. So are many (perhaps most) of the proponents of climate denialism that I have encountered during the decade or so that I have participated in climate debate. Here I would like to discuss another example in just a little bit more detail.

In May last year, two of my local colleagues in Gothenburg, Shalom Lappin and Devdatt Dubhashi, gave a joint seminar entitled AI dangers: imagined and real2, in which they took me somewhat by surprise through spending large parts of the seminar attacking my book Here Be Dragons and Nick Bostroms's Superintelligence. They did not like our getting carried away by the (in their view) useless distraction of worrying about a future AI apocalypse in which things go bad for humanity due to the emergence of superintelligent machines whose goals and motivations are not sufficiently in line with human values and promotion of human welfare. What annoyed them was specifically the idea that the creation of superintelligent machines (machines that in terms of general intelligence, including cross-domain prediction, planning and optimization, vastly exceed current human capabilities) might happen within forseeable future such as a century or so.

It turned out that we did have some common ground as regards the possibility-in-principle of superintelligent machines. Neither Shalom or Devdatt, nor myself, believe that human intelligence comes out of some mysterious divine spark. No, the impression I got was that we agree that intelligence arises from natural (physical) processes, and also that biological evolution cannot plausibly be thought to have come anywhere near a global intelligence optimum by the emergence of the human brain, so that there do exist arrangements of matter that would produce vastly-higher-than-human intelligence.3 So the question then is not whether superintelligence is in principle possible, but rather whether it is attainable by human technology within a century or so. Let's formulate two competing hypotheses about the world:
    (H1) Achieving superintelligence is hard - not attainable (other than possibly by extreme luck) by human technological progress by the year 2100,
and
    (H2) Achieving superintelligence is relatively easy - within reach of human technological progress, if allowed to continue unhampered, by the year 2100.

There is some vagueness or lack of precision in those statements, but for the present discussion we can ignore that, and postulate that exactly one of the hypotheses is true, and that we wish to figure out which one - either out of curiosity, or for the practical reason that if (H2) is true then this is likely to have vast consequences for the future prospects for humanity and we should try to find ways to make these consequences benign.

It is not a priori obvious which of hypotheses (H1) and (H2) is more plausible than the other, and as far as burden of proof is concerned, I think the reasonable thing is to treat them symmetrically. A vulgopopperian who for one reason or another (and like Shalom Lappin and Devdatt Dubhashi) dislikes (H2) may try to emphasize the similarity with Popper's swan example: humanly attainable superintelligent AI designs are like non-white swans, and just as the way to refute the all-swans-are-white hypothesis is to exhibit a non-white swan, the way to refute (H1) here is to actually build a superintelligent AI; until then, (H1) can be taken to be correct. This was very much how Shalom and Devdatt argued at their seminar. All evidence in favor of (H2) (this kind of evidence makes up several sections in Bostrom's book, and Section 4.5 in mine) was dismissed as showing just "mere logical possibility" and thus ignored. For example, concerning the relatively concrete proposal by Ray Kurzweil (2006) of basing AI-construction on scanning the human brain and copying the computational structures to faster hardware, the mere mentioning of a potential complication in this research program was enough for Shalom and Devdatt to dismiss the whole proposal and throw it on the "mere logical possibility" heap. This is vulgopopperianism in action.

What Shalom and Devdatt seem not to have thought of is that a vulgopopperian who takes the opposite of their stance by strongly disliking (H1) may invoke a mirror image of their view of burden of proof. That other vulgopopperian (let's call him O.V.) would say that surely, if (H2) is false, then there is a reason for that, some concrete and provably uncircumventable obstacle, such as some information-theoretic bound showing that superintelligent AI cannot be found by any algorithm other than brute force search for an extremely rare needle in a haystack the size of Library of Babel. As long as no such obstacle is exhibited, we must (according to O.V.) accept (H2) as the overwhelmingly more plausible hypothesis. Has it not occured to Shalom and Devdatt that, absent their demonstration of such an obstacle, O.V. might proclaim that their arguments go no further than to demonstrate the "mere logical possibility" of (H1)? I am not defending O.V.'s view, only holding it forth as an arbitrarily and unjustifiably asymmetric view of (H1) and (H2) - it is just as arbitrarily and unjustifiably asymmetric as Shalom's and Devdatt's.

Ever since the seminar by Shalom and Devdatt in May last year, I have thought about writing something like the present blog post, but have procrastinated. Last week, however, I was involved in a Facebook discussion with Devdatt and a few others, where Devdatt expressed his vulgopopperian attitude towards the possible creation of a superintelligence so clearly and so unabashedly that it finally triggered me to roll up my sleeves and write this stuff down. The relevant part of the Facebook discussion began with a third party asking Devdatt whether he and Shalom had considered the possibility that (H2) might have a fairly small probability of being true, yet large enough so that given the values at stake (including, but perhaps not limited to, the very survival of humanity) makes it worthy of consideration. Devdatt's answer was a sarcastic "no":
    Indeed neither do we take into account the non-zero probability of a black hole appearing at CERN and destroying the world...
His attempt at analogy annoyed me, and I wrote this:
    Surely you must understand the crucial disanalogy between the Large Hadron Collider black hole issue, and the AI catastrophe issue. In the former case, there are strong arguments (see Giddings and Mangano) for why the probability of catastrophe is small. In the latter case, there is no counterpart of the Giddings-Mangano paper and related work. All there is, is people like you having an intuitive hunch that the probability is small, and babbling about "mere logical possibility".
Devdatt struck back:
    Does one have to consider every possible scenario however crazy and compute its probability before one is allowed to say other things are more pressing?
Notice that what Devdatt does here is that he rejects the idea that his arguments for (H1) need to go beyond establishing "mere logical possibility" and give us reason to believe that the probability of (H1) is large (or equivalently, that the probability of (H2) is small). Yet, a few lines down in the same discussion, he demands just such going-beyond-mere-logical-possibility from arguments for (H2):
    You have made it abundantly clear that superintelligence is a logical possibility, but this was preaching to the choir, most of us believe that anyway. But where is your evidence?
The vulgopopperian asymmetry in Devdatt's view of the (H1) vs (H2) problem could hardly be expressed more clearly.

Footnotes

1) Perhaps I should apologize for writing "he" rather then "he or she", but almost all vulgopopperians I have come across are men.

2) A paper by the same authors, with the same title and with related (although not quite identical) content recently appeared in the journal Communications of the ACM.

3) For simplicity, let us take all this for granted, although it is not really crucial for the discussion; a reader who doubts any of these statements may take their negations and include disjunctively into hypothesis (H2).

söndag 19 februari 2017

80-talsperspektiv på det här med datorer

I några inledande kommentarer till ett mycket sevärt avsnitt av Dokument utifrån 1984, om hemdatorer, hacking och framtida datorisering av arbetsliv och samhälle, gör journalisten Herbert Söderström en ansats till balansering av vad han uppfattar som filmens otyglade teknokoptimism:
    Sedan finns det ett avsnitt om hemdatorer, som jag personligen är något lite mer skeptisk emot. Det talas i programmet om att vi alla kommer att sitta hemma och beställa biobiljetter och sådana saker. Jag tvivlar på det. Själv har jag haft dator hemma i snart fyra år, och jag hittar ingen som helst privat användning av den. Det är faktiskt så att telefonnummer hittar man enklast i telefonkataloger, kakrecept hittar man enklast i bakböcker, och matrecept lämpligen i kokböcker. Boken är ett sällsynt bra sätt att förvara stora mängder information.

    Det är också så att de här så kallade hemdatorerna, vad man nu egentligen menar med dem, men om man menar det som är vanligast, nämligen att man kör dem på sin egen hemma-TV, så har jag ett bra förslag till alla som funderar på att skaffa sig något sådant. Sätt er, tre kvällar i rad, på fyrtio centimeters avstånd från er färg-TV hemma, och så tittar ni igenom Rapport, kväll efter kväll, tre kvällar i rad. Om ni fortfarande vill ha en hemdator så köp för all del en, men jag tror inte att ni kommer att ha någon vidare användning för den, annat än i ett avseende, och det är att om ni vill lära er programmera så går det alldeles utmärkt att göra det också på en liten hemdator. Men att göra något meningsfullt hemma med den i övrigt - ja, möjligen då spela spel - det kan jag inte se.

Inför dessa ord kan jag inte annat än reagera som gode vännen Morgan Andréason, nämligen att ödmjukt undra över vilka företeelser vi har lika grundligt fel om idag.

torsdag 16 februari 2017

Föredrag i Stockholm och Borås

Låt mig flagga för ett par föredragsframträdanden jag kommer att göra de närmaste veckorna - ett i Stockholm, och ett i Borås.
  • Onsdagen den 22 februari kl 13.00 håller jag ett seminarium på Statistiska institutionen, Stockholms universitet med rubriken Fundamentals of Bayesian reasoning and the choice of prior, och följande sammanfattning:
      Bayesian reasoning goes far beyond just Bayesian statistics, and is influential, e.g., in economics and in computer science. There is a beautiful body of work, going back to 20th century thinkers including Ramsey, de Finetti, von Neumann, Morgenstern and Savage, that is often taken as an indication that rationality implies Bayesian reasoning. In a recent Ph.D. course we centered around the question of how convincing this conclusion is, and arrived tentatively at an answer along the lines of "well, maybe sort of...". In this talk I will recap some of these discussions, and also address the issue of whether a prior can be chosen in a way that avoids arbitrariness and subjectivity.
  • Veckan efter, tisdagen den 28 februari kl 18.00, framträder jag på Borås Kulturhus (i ett arrangemang av Folkuniversitetet) med ett föredrag rubricerat I väntan på de intelligenta robotarna, och med följande sammanfattning:
      Vi ser idag stora framsteg inom artificiell intelligens. Det är någorlunda troligt (men inte alls säkert) att ytterligare framsteg på det området någon gång inom de närmaste 100 åren kommer att leda till en situation där vi människor inte längre är de intelligentaste varelserna på vår planet.

      Hur hanterar vi det? Kommer vi att kunna behålla kontrollen?

      Ett möjligt förhållningssätt är att säga "låt oss vänta och se, och hantera situationen först när den väl inträffat". Med utgångspunkt delvis från sin bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, 2016) förklarar Olle Häggström varför han anser att det är en dålig idé, och varför vi istället bör börja förbereda oss redan nu.

Välkomna!

onsdag 8 februari 2017

Framtida universitet

På Chalmers webbsidor går det nu att hitta en färsk intervju med mig om vart våra universitet är på väg och hur de kan komma att se ut på ett eller ett par årtiondens sikt.1 Jag skulle nog inte räkna intervjun till mina allra bästa framträdanden, för den kan utan större överdrift sägas formera sig till en tämligen akademisk-konservativ klagovisa över hur mycket sämre allt har blivit inom universitetsvärlden och hur mycket värre det riskerar att bli, utan någon särskilt tydlig röd tråd i övrigt.

Vad som ändå kanske mest gläder mig med intervjun är följande. Initiativet till att den kom till kom härrör från ledningen vid den institution där jag har min anställning. Detta bekräftar att de ser ett positivt värde i min roll som ohämmad åsiktsmaskin - något som jag i och för sig känt på mig men som inte automatiskt kan tas för givet. Att en institutionsledning har den synen på sina mest frispråkiga medarbetare är ingalunda någon självklarhet, och jag har intryck av att det på andra håll i universitetssverige förekommer ledningar som ser sådan frispråkighet bland medarbetarna mindre som en tillgång än som ett besvärligt störningsmoment. Lyckligtvis arbetar jag inte på en sådan institution!

Fotnot

1) Brief summary in English: I have been interviewed about my thoughts on trends in the university system and where we may be heading. The interview is available in English translation.

söndag 5 februari 2017

Kort meningsutbyte med ärkebiskopen

Jag hade igår förljande korta meningsutbyte på Twitter med Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.1
    AJ: Gud skulle kunna förbli en obegriplig makt, om vi inte fick se ett ansikte som vi kan känna igen oss i: Jesus är Guds ansikte. #söndagsord

    OH: Det hjälper inte, för mig är han lik förbannat ganska spooky.

    OH: Ta exempelvis teodicéproblemet. Så vitt jag kan förstå gör den där Jesus varken till eller från i att lösa upp den hopplösa knuten.

    AJ: Ja, han är ingen Alexander som fixar gordiska knuten, men Jesus-perspektivet ger mening och hoppfull riktning åt livet.

Det är såklart inget nytt som framkommer här, men jag finner det intressant varje gång en ledande kyrklig företrädare så oförblommerat erkänner sig stå handfallen inför teodicéproblemet.2 Jag tror att det krävs en särskild talang, som jag själv alldeles saknar, för att finna ro och mening i ett trossystem som inbegriper en så iögonfallande självmotsägelse som den vilken erhålles genom att, ställd in för all den ondska och allt det lidande som finns i vår värld, likväl insistera på Guds godhet och allsmäktighet.

Fotnoter

1) Samma Antje Jackelén alltså, som jag kom i samspråk med i Visby i somras.

2) Jag har ofta återkommit till teodicéproblemet här på bloggen, bl.a. här, här och här.

* * *

Edit 6 februari 2017: Sedan jag uppmärksammat Jackelén på denna bloggpost svarade hon med följade tweet:
    AJ: Tack! Teodicén lämpar sig knappast för 140 t. Ifall du är intresserad finns mer i kapitel om ondskan i min bok "Gud är större".
Vi får se. Jag hoppas att hennes bok i alla fall är bättre än den förra jag läste av en svensk ärkebiskop.

tisdag 31 januari 2017

Resistance in America

The furious rate at which the Trump administration is wreaking havoc in the American government looks very much like the beginning of a nonviolent (so far) coup d'état. American democracy is clearly at risk. In this extremely troublesome situation, it is good to see a strong willingness for resistance among the American people, as indicated by the many protest rallies that have taken place all over the country since January 20. Kudos to all of you!

The responsibility for taking the lead in resisting Trump is of course even greater for key government officials than for ordinary citizens. Attorney-general Sally Yates courageously stood up (in sharp contrast to the spineless behavior of Republican leaders Paul Ryan and Mitch McConnell) for the law, the constitution and human decency, but was fired yesterday; I am sure she will continue to contribute to the resistance from elsewhere. There are other high-level officials whom the Trump administration cannot (yet) touch, and I'd like to offer links to some powerful and highly inspirational speeches by some of these:
  • Bill de Blasio, mayor of New York City, promises that the city will resist the Trump administration and stand up for the rights of its citizens.
  • Andrew Cuomo, Governor of New York:
      As a New Yorker, I am a Muslim. As a New Yorker, I am Jewish. As a New Yorker, I am black, I am gay, I am disabled. I am a woman seeking to control her health and her choices, becasue as [New Yorkers] we are one community​.
  • Jerry Brown, Governor of California, shows similar steadfastness.
  • And here is Jay Inslee, Governor of Washington, at SeaTac Airport, in the midst of the disarray deliberately created by the Trump administration, speaking of the "manifest and unjustifiable chaos and cruelty caused by President Trump's executive order" and its "illegality, unconstitutionality and religious discrimination".
These are role models and leaders, with a willingness to pick up the fight against the ruthless criminals that have now taken over the White House. America has been a positive example to the rest of the world in so many ways, but all this is now at risk. American values and American democracy are worth fighting for. You guys hang in there!

torsdag 26 januari 2017

A madman in the White House

Prior to the 2016 US presidential election, it was widely predicted that if Donald Trump lost the election, he would react by endlessly obsessing over unsubstantiated claims about being the victim of voter fraud. What fewer commentators had the foresight to predict was that Trump would obsess over this despite winning the election. But this is what he does.

Of course, Trump is hardly the first president to worry about his approval ratings and popularity in general. But he seems unique in his extreme egocentricity and his seemingly total lack of understanding of how important it is to at least give the impression of caring more about the nation than about his own popularity. This fits perfectly with Alexandra Erin's highly plausible and extremely worrying analysis of what may be going on in Trump's mind - read it and shiver!

Yet, self-praise is not the only thing that Trump has time for these days - if only we were that lucky! On top of his administration's furious anti-science crusade, we are now reached by news of his executive order to publish a weekly list of crimes committed by immigrants. I am sorry about my bluntness, but that is Nazism.

A madman has taken over the White House, and the United States is in deep deep trouble. And along with it, so is the world.

måndag 23 januari 2017

1984 2017

Varför valde Vita Husets nya pressekreterare, Sean Spicer, att i sitt allra första pressmöte i den rollen, leverera så totalt uppenbara lögner att det blev rent parodiskt? Det handlade ju inte ens om det slags frågor av särskild betydelse för nationens säkerhet där det anses kutym att ljuga; åskådarantalet vid Donald Trumps installation som USA:s president i fredags kan inte rimligtvis anses vara en sådan fråga. Så vad går det hela ut på? Låt oss vända oss till George Orwell och hans snart sjuttio år gamla roman 1984:1

Krig är fred? Frihet är slaveri? Okunnighet är styrka? Detta är vad det skrupelfria banditgäng som intagit Vita Huset önskar få oss att acceptera, och det känns som om vi nu befinner oss vid en vattendelare för vår civilisation. Det är nu vi som ännu tror på sanning och intellektuell hederlighet behöver stå upp, mer rakryggat än någonsin, och ståndaktigt vägra beträda det sluttande plan som väntar så snart vi går med på att O'Brien visar upp fem fingrar.

Fotnot

1) Tack till Jan Lif för tips och foto.

söndag 22 januari 2017

Recenserad i juridiktidskrift

Den amerikanske astrobiologen Jacob Haqq-Misra har i tidskriften Law, Innovation and Technology nyligen recenserat min bok Here Be Dragons. För den som inte har fri lejd förbi tidskriftens betalvägg finns en preprint-version av recensionen att ta del av.

Recensionen är välgenomtänkt och balanserad, positiv på vissa punkter och mer kritisk på andra. Haqq-Misras främsta invändningar handlar dels om en besvikelse över att mina analyser leder fram till så få konkreta policyrekommendationer, dels om att han finner en av de rekommendationer jag faktiskt dristar mig till otillräckligt motiverad och eventuellt oklok. Det sista handlar om min diskussion i bokens Avsnitt 9.5 (rubricerat Shouting at the Cosmos) av så kallad METI (Messaging to Extraterrestrial Intelligence) - idén att med exempelvis radiosignaler aktivt söka kontakt med eventuella utomjordiska civilisationer. Efter att kort ha pekat ut några av de initiativ på området som förekommit skriver jag på s 223-224 så här:
    I consider these initiatives inexcusably reckless. It may well be that their most likely outcome is that the messages never reach any extraterrestrials - either because the extraterrestrials do not exist, or because our messages remain needles in the cosmic haystack - but if they do, it could well be terribly dangerous. Both in classical SETI [Search for Extraterrestrial Intelligence] and in METI, there is a more or less explicit assumption that extraterrestrials are friendly. But how do we know that? What if there are civilizations (one or more) out there with the capacity for interstellar travel and the policy of preemptively wiping out newcomers? [...]

    I'm not saying METI will always be the wrong way to go, just that we currently know too little to go ahead with it. [...]

    A common response to fears about METI signals informing hostile aliens about our existence is that they already know about us, because of detectable leakage of our more everyday radio and radar activities, artificial night-time lighting of large urban areas, or the anomalously rapid changes in the composition of our atmosphere. (See Haqq-Misra et al. (2013) for a survey of such considerations.) Settling this issue is far from straightforward, because detectability of Earth-originating signals depends on signal strength, on distance, and on the size of the aliens' telescopes. But suppose, for the sake of argument, that METI signaling does not impose any added risk of aliens detecting our existence, above and beyond what our other activities reveal. What, then, is the point of METI? Or, as Brin (2014) asks "If the horses are gone, why are they so eager to open the barn door?", to which he adds that this exposes the hypocricy of METI advocates. To which I agree.

Haqq-Misra utvecklar sin mer positiva syn på METI exempelvis i en artikel i Boston Globe förra året. Han hade i själva verket en ledande position i METI-initiativet Lone Signal några år tidigare, vilket ju innebär att mitt odiplomatiska tal om "inexcusably reckless" i bokutdraget ovan kan förstås som riktat mot delar av Haqq-Misras egen verksamhet. Vilket, tycker jag, gör det extra beundransvärt att han samlat sig till en överlag såpass välvillig och balanserad recension av min bok.

tisdag 17 januari 2017

Dagsaktuellt om termodynamikens andra lag

Olika områden av fysiken verkar lämpa sig olika väl för att belysa mer vardagliga företeelser. När någon försöker sig på att använda kvantmekaniken på det viset landar resonemanget oftast i ren bullshit. Hänvisningar till termodynamikens andra lag (som säger att ett isolerat systems entropi aldrig minskar, och att systemet istället tenderar att utvecklas mot ett tillstånd av maximal entropi - maximal oordning) brukar gå bättre. När datalogen Scott Aaronson nyligen tillgrep termodynamikens andra lag i en kommentar till det fortfarande chockerande faktum att Donald Trump lyckats bli vald till USA:s president,1 så reagerade jag med omedelbar förtjusning. Så här förklarar han det kanske vanligaste och mest grundläggande fel de väljare gjort som fått för sig att det är i deras intresse att Trump blir president:
    [O]ne of humanity’s tragic flaws is to take for granted the gargantuan effort needed to create and maintain even little temporary pockets of order. Again and again, people imagine that, if their local pocket of order isn’t working how they want, then they should smash it to pieces, since while admittedly that might make things even worse, there’s also at least 50/50 odds that they’ll magically improve. In reasoning thus, people fail to appreciate just how exponentially more numerous are the paths downhill, into barbarism and chaos, than are the few paths further up. So thrashing about randomly, with no knowledge or understanding, is statistically certain to make things worse: on this point thermodynamics, common sense, and human history are all in total agreement. The implications of these musings for the present [is] left as exercises for the reader.
Citatet är från Aaronsons bloggpost State den 1 januari i år, men jag är skyldig Luke Muehlhauser ett tack som via sin egen blogg uppmärksammat mig på det. Muehlhauser tillfogar följande skämtteckning som illustrerar samma poäng:

Fotnot

1) Lustigt nog sammanfaller denna Aaronson-hänvisning till termodynamikens andra lag nästan exakt i tiden med en annan sådan, i ett helt annat sammanhang. I hans välskrivna, lärorika och formidabelt kunskapstäta nyss släppta 121-sidiga översiktsuppsats om P kontra NP - måhända det viktigaste öppna problemet i hela matematiken - drar han i Fotnot 20 på sidan 24 en humoristisk men likväl träffsäker parallell mellan termodyamikens andra lag och P≠NP:
    I like to joke that, if computer scientists had been physicists, we’d simply have declared P≠NP to be an observed law of Nature, analogous to the laws of thermodynamics. A Nobel Prize would even be given for the discovery of that law. (And in the unlikely event that someone later proved P=NP, a second Nobel Prize would be awarded for the law’s overthrow.)

lördag 7 januari 2017

Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".1 På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:
    Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.
Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.2 Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.

torsdag 5 januari 2017

Derek Parfit 1942-2017

En av vår tids främsta filosofer har lämnat oss. Derek Parfit gick bort i måndags, 74 år gammal. Mig påverkade han allra mest genom sin underbara bok Reasons and Persons. Den originella och kontraintuitiva men antagligen korrekta syn på personlig identitet som han där formulerar ligger till grund såväl för mina teoretiska resonemang om teleportering här på bloggen för några år sedan som för mitt praktiska beslut att inte teckna mig för kryonikbehandling. Några mer allmänna ord om Parfit skrev jag i samband med att han tilldelats 2014 års Rolf Schock-pris i logik och filosofi.

Hur illa är det då att Parfit gått ur tiden? För oss andra är det väldigt sorgligt. Själv tog han, med stöd i sin syn på personlig identitet, tanken om sin egen död ganska lugnt, i följande intervjusvar för några år sedan.
    I know that, after a few more years, I shall not exist. That fact can seem very disturbing. But, on my view, it can be redescribed. It is the fact that, after a certain time, none of the experiences that occur will be connected in certain ways to my present experiences. That does not seem so bad. In that redescription, my death seems to disappear.
Ett längre Parfit-citat som utvecklar denna tankegång ytterligare finns i Dylan Matthews minnestext i Vox, rubricerad "The whole philosophy community is mourning Derek Parfit. Here's why he mattered" - en text som även i övrigt är ytterst läsvärd.

söndag 1 januari 2017

Maybe it isn't going to be so bad

This will not be my typical blog post about the American President-elect Donald Trump. I will not fall into my usual alarmist litany about what his presidency may bring about. I will not say a word about any dangerous personality disorders of his, or about his infamous December 22 nuclear tweet...

...or about his follow-up complaint that some news coverage had left out the second half of the tweet (here Trump appeared oblivious to the fact that the second half only made matters worse, by grotesquely suggeesting that leadership in nuclear disarmament is the responsibility of all countries except the United States). No, you will hear no such doom and gloom from me today. Instead, in a more cheerful spirit, I will say this about his upcoming presidency:
    Maybe it isn't going to be so bad.
Which, incidentally, is also the caption of the following cartoon in The New Yorker last month: