tisdag 14 november 2017

Nya framträdanden i radio och TV

På två dagar har jag nu hunnit medverka i två mediala direktsändningar, där jag fått tillfälle att prata om mänsklighetens famtid och lite av den forskning vi bedrev i det nyligen avslutade GoCAS-gätforskarprogrammet om existentiell risk. De går båda att ta del av i efterhand: I samtalet med Stefan Livh kom jag in på det seminarium i Stockholm med Nick Bostrom och Daniel Dennett som jag avsåg att besöka senare samma dag (vilket också skedde). Den som vill höra vad jag tyckte om seminariet får ge sig till tåls en smula, tills Fri Tanke förlag publicerar (troligen nästa vecka) det poddsamtal jag nyss hade med förlagschefen Christer Sturmark, ett samtal som kom att beröra både Bostrom-Dennett-seminariet och diverse relaterade frågeställningar kring medvetande, artificiell intelligens och existentiell risk.

fredag 3 november 2017

Lidande - en filosofisk läslista

Häromveckan satt jag i en taxi i Bryssel tillsammans med kognitionsvetaren Steven Pinker och filosofen Thomas Metzinger. Vi kom in på frågan om huruvida det är glädjande att vi har medvetanden, eller om detta är något som mest bara för med sig en massa lidande. Att de flesta människor väljer att leva vidare snarare än att ta livet av sig kan peka mot att livet och våra medvetna upplevelser mestadels är något gott, men jag framhöll viss skepsis mot sådan argumentation, ty nog finns det evolutionsbiologiska skäl att anta att oavsett den faktiska hedoniska nivån (uttryckt exempelvis i proportionen välbefinnande kontra lidande) i våra liv, så hittar våra hjärnor ett sätt att få oss att tro att livet är värt att leva. Pinker invände genast att det förefaller omöjligt att missta sig på huruvida man mår bra eller lider, men Metzinger gjorde en ansats att försvara min tankegång. Tyvärr avbröts vi i det läget av att den korta taxiresan tog slut, men han (Metzinger alltså) hänvisade mig senare1 till sin essä Suffering - en läsvärd filosofisk studie av fenomenet lidande, där vår svårighet att rätt bedöma den hedoniska nivån i våra liv är en av flera intressanta poänger som inskärps.

I det två månader långa och nyligen avslutade GoCAS-gästforskarprogrammet i Göteborg om existentiell risk talade vi en hel del om lidande. Det är lätt gjort inom existentiell risk-studier att oreflekterat betrakta mänsklighetens utplåning som det värsta som kan hända, men det kan finnas anledning att ifrågasätta den implicita premissen, till förmån för ståndpunkten att ett ännu värre utfall skulle kunna vara ett scenario där vi lyckas med en intergalaktisk rymdkolonisering men råkar fylla universum med astronomiska mängder svårt lidande. Triggad av diskussionerna i GoCAS-programmet, jämte den avbrutna taxidiskussionen i Bryssel, tänker jag här bjuda på en liten (och föga systematisk) läslista på temat lidande och hur vi bör se på det i moralfilosofiska termer. Inklusion av en text i listan betyder inte att jag ställer mig bakom dess ståndpunkter, utan bara att jag finner dem värda att reflektera över. Varsågoda!
  • Först har vi som sagt Thomas Metzingers uppsats Suffering.
  • En annan filosof, David Benatar, är känd för sin bok Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence. Jag har (ännu) inte läst boken, men rekommenderar hans färska uppsats Having children is not life-affirming: it's immoral i vilken han argumenterar för den ytterst kontroversiella ståndpunkten att ett människoliv tenderar att föra med sig så mycket lidande att det helt enkelt är omoraliskt att skaffa barn. Följande passage i uppsatsen ansluter till ovan nämnda taxidiskussion:
      The suggestion that life is worse than most people think is often met with indignation. How dare I tell you how poor the quality of your life is! Surely the quality of your life is as good as it seems to you? Put another way, if your life feels as though it has more good than bad, how could you possibly be mistaken?

      It is curious that the same logic is rarely applied to those who are depressed or suicidal. In these cases, most optimists are inclined to think that subjective assessments can be mistaken. However, if the quality of life can be underestimated it can also be overestimated. Indeed, unless one collapses the distinction between how much good and bad one’s life actually contains and how much of each a person thinks it contains, it becomes clear that people can be mistaken about the former. Both overestimation and underestimation of life’s quality are possible, but empirical evidence of various cognitive biases, most importantly an optimism bias, suggests that overestimation is the more common error.

  • En klassiker på Scott Alexanders formidabelt läsvärda blogg Slate Star Codex är bloggposten Meditations on Moloch, som bättre än något annat jag läst visar hur ofantligt svårt det är att skapa och i det långa loppet bevara ett gott samhälle (i betydelsen ett samhälle där invånarna upplever lycka och välbefinnande), och hur starka de evolutionära, ekonomiska och spelteoretiska krafter är som driver på i motsatt riktning. Detta understryker relevansen i framtidsscenarier med astronomiska mängder lidande.
  • Negativ utilitarism (NU) är en moralfilosofisk inriktning som fokuserar på minimering av lidande (och mindre eller inte alls på förbättringar i den andra änden av den hedoniska skalan, ökandet av välbefinnande). Påverkad av Toby Ords eminenta uppsats Why I'm Not a Negative Utilitarian har jag tenderat att avfärda NU, men saken är möjligen inte fullt så enkel som jag tidigare tänkt, och Simon Knutssons kritik av Ord är värd att ta del av (se även Knutssons The World Destruction Argument).
  • Relaterad till NU, men inte samma sak (genom att vara inte ett moralsystem utan snarare en teori om hur vi är funtade) är så kallad tranquilism; se Lukas Gloors uppsats om saken.
Notera slutligen att jag här helt har ignorerat skönlitteraturen, som givetvis har ofantligt mycket intressant att bjuda på i ämnet lidande.

Fotnot

1) Vilket skedde i samband med vårt seminarium i EU-parlamentet dagen efter.